Spira

Strykerskan Josefina Våhling är en av personerna som ligger begravd på Västra kyrkogården i Umeå. Bild: Mikael Lundgren

En historisk fläkt från det gamla Umeå

Handelssläkten Schildts familjegravar med smidesstaket och vapensköldar. Borgmästare Rothoffs resliga sten. Och mittemot, på andra sidan gången, ligger byggnadssnickaren Axel Bäckman och hans maka Hilda i en enkel gravvård.
En vandring på Västra kyrkogården ger en inblick i borgerskapets Umeå på 1800-talet.

Umeås minsta kyrkogård ligger som en oas strax väster om E4:an. Lars Flodström, som tidigare jobbat på Västerbottens museum med kulturmiljöfrågor, berättar att det på 1800-talet var vanligast med krattade grusgravar. Järnstaket eller en perfekt skött häck inhägnade den egna lilla plätten. Idag har det mesta ersatts av de mer praktiska gräsytorna, men ett antal smidesstaket påminner fortfarande om svunna dagar.

Tydliga klasskillnader

År 1837 blev Västra kyrkogården Umeå stads allmänna begravningsplats, efter att tidigare ha fungerat som lasarettskyrkogård. 1800-talets klasskillnader märks fortfarande här, trots att tidens tand förstört många spår. De flesta gamla träkors är borta, de som vanligt folk hade råd med. I stället är kyrkogården fylld av resliga stenar eller järnplattor, minnen över ett borgerligt Umeå där handelsmän, ämbetsmän och officerare hade sin givna status.

 Läget på gravplatserna hade stor betydelse. Söder och öster var sedan gammalt betraktat som de finare områdena. Här finns de prominenta familjerna begravda, familjer vars historia går parallellt med Umeås framväxt. Grahn och Reinius, som båda ägde stora handelsgårdar längs Storgatan. (Reinius fasad finns fortfarande kvar vid Stora Hotellet.) Borgmästare Rothoff som skänkte pengar så att Umeå kunde elektrifieras. Scharinska släkten med Egil Unander-Scharin i spetsen - han som grundade de första industrierna i stan och uppförde Scharinska villan. Minst fem-sex landshövdingar ligger begravda i området.

- Den här kyrkogården förvaltar en väldigt viktig bit av vår lokalhistoria, säger Lars Flodström. Gravarna är minnen från ett tidigare Umeå, en möjlighet att identifiera sig med olika händelser i stan.

Väcka uppmärksamhet

Vi fortsätter promenaden. JE Hamrin har den äldsta och mest annorlunda gravvården; ett stort ådrigt kors i grå sten med vita pergamentliknande stenplattor fastsatta på stammen. Det ser konstgjort och ärligt talat ganska fult ut.

- God smak har inte alltid präglat gravstenarna, kommenterar Lars. Det har mer handlat om att synas på olika sätt. Och att följa en viss trend. Begravningsplatser är mode så att det bara stänker om det.

Vår vandring fortsätter till kyrkogårdens norra område, till det som betraktades som de sämsta platserna av kyrkogården. En rest från medeltida fördomar: från norr kom kylan och mörkret, från norr kom djävulen. Efter hand avskaffades möjligheten att kunna välja sin egen gravplats och man började ha begravningsplatser i nummerordning. Men många av de enklare gravarna finns kvar här i nordligt läge, strax bakom kapellet. Med namn och människoöden som fångar mitt intresse.

Strykerskan Josefina Våhlin. Vem var hon? Hur såg hennes liv ut? Snickaren Johan Hörnbergs familjegrav. Vilka ligger begravda där? Här finns också en brevbärare, en fångvårdskonstapel och en timmerman.

Lite längre bort ligger den anspråkslösa graven för en viss JP Sjöström. Född 1833, död 1912. "Fattig men redbar", står det inpräntat med guldbokstäver. Jag undrar vem han var, och vad han gjorde. Sparade han ihop pengarna till gravstenen själv, eller har någon rikare - som uppskattat hans pålitlighet - bekostat gravminnet?

Titlar viktiga förr

De kraftiga gamla gravstenarna på kyrkogården är också en uppvisning i yrkesstolthet. Överallt kan jag läsa titlar jag både känner igen och aldrig hört talas om; överpostiljon och tryckerifaktor, tullförvaltare, konditor och linjeman. Vidare disponenter, åkare, rådmän, grosshandlare och sergeanter. En och annan "enkefru" eller lärarinna skymtar, men det är nästan uteslutande män som tituleras.

Förnamnen på personerna kan jag bara gissa mig till, mångas förnamn har reducerats till initialer. Som sjökapten CJ Burström. Kvinnorna nämns ibland som en maka eller syster, men i många fall syns de eller barnen inte alls, de ligger namnlösa i den gemensamma familjegraven.

- Det kanske verkar konstigt idag, men på den tiden visste alla ändå vilka som låg i gravarna, förklarar Lars Flodström. Umeå var inte så stort, och sånt här hade man koll på.

 Men trots olikheterna mellan dåtid och nutid, finns det en sak som särskilt slår mig under besöket på kyrkogården. Sorgen och saknaden efter de döda verkar vara tidlös. Jag läser på en mossbeväxt gravsten om Johan Burman, som dog 1841, bara 29 år gammal. Hans sten är enkel, men ligger i det fina sydöst och är lika stor de närliggande herrarnas. "Sörjande fosterföräldrar reste stenen", står det längst ner.

Senast uppdaterad: 7 september 2010

Dela

– Av stenarna kan man utläsa hur mycket pengar personen i fråga var beredd att lägga ner för att hålla sig evig, berättar Lars Flodström. Det var en social markering att visa upp sig för efterlevandevärlden. Det var också viktigt att gravarna var rejäla, meningen var att de skulle stå här för evigt.

Bild: Mikael Lundgren

Västra kyrkogården inbjuder till en fascinerande historisk vandring. Här finns många av de personer begravda som bidrog till Umeås framväxt under 1800- och 1900-talen. Namn som Hamrin, Scharin, Shildt och Widding varvas med mer okända handelsmän och arbetare.

Bild: Mikael Lundgren

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!