Spira

Livet efter missionshusen

Det gamla missionshuset i Yttersjö är utdömt och igenbommat – liksom åtskilliga andra missionshus i Västerbotten.
Men EFS-föreningar är ett slitstarkt släkte. Att lägga sig ned och dö är inget man gör i första taget

.

– Ni måste betona första stavelsen i varje ord, rättar Rebecka Stolpe byakören och gungar händerna i takt med sången.

Det är en vanlig onsdagskväll i Yttersjö. Byakören övar som vanligt i vardagsrummet hemma hos familjen Stolpe. Det har man gjort sedan missionshuset fick bomma igen för två år sedan.

Byakören, med en medelålder på 70 plus, har funnits i minst 20 år. För tio år sedan utökade de repertoaren med bibliska dramer. När de gästspelar kallar de sig för Levande bibel, och varvar väckelsesånger med dramaövningar. Över 300 sånger har de samlat i sina pärmar genom åren.

– De är lättsjungna och har inga stämmor, säger Harriet Boström och ackompanjerar på gitarr.

Körens ljuva stämmor får kristallkronans prismor att gnistra till lite extra i skymningen, guldänglarna på spiselkransen ler fromt i kapp.

Renovering för dyrt

Det 70 år gamla missionshuset i Yttersjö är utdömt på grund av mögelangrepp. När kyrkans tekniska nämnd lät undersöka skadorna upptäcktes att även takåsarna måste bytas.

– Det är för sorgligt. Vi kunde inte fortsätta verksamheten, vi var tvungna att tänka på barnens hälsa. Att renovera huset är inte möjligt, det skulle kosta för mycket, säger Rebecka Stolpe.

I över 20 år har hon lett barntimmeverksamheten i byn och är byakörens ständiga ledare.

EFS-föreningen vill riva missionshuset och bygga nytt. Rebeckas man, Yngve Stolpe, tidigare kyrkoherde i Tegs församling, har ansökt hos samfällighetens tekniska nämnd om att de ska bekosta nybygget. Helst skulle han se ett kapell på tomten. Men nämnden kan eventuellt tänka sig att bygga en villa med utrymme för kyrkliga aktiviteter. Det skulle i så fall vara lättare att sälja villan om verksamheten mot förmodan inte skulle överleva, menar de.

Yttersjö är en livaktig by, cirka två mil söder om Umeå. Det lär vara en av kommunens mest expanderande byar med många nyinflyttade barnfamiljer. Flera nybyggda villaområden finns i trakten och fler är på gång.

Missionshus i varje by

Till missionshuset gick byborna för barnverksamhet, sång i byakören, dramaövningar, sommargudstjänster och mysiga grillaftnar vid stranden. Men sedan två år är det bara pianot som får lite värme i huset.

EFS i Västerbotten hade omkring 200 bönhus under sin blomstringstid. De poppade upp i nästan varje by där väckelsen drog fram mellan 1920 och 1940-talen. I dag återstår det cirka 110 bönhus.

En sorg för vissa, en naturlig följd av samhällsutvecklingen, enligt andra – som till exempel Rune Persson, distriktsföreståndare för EFS Västerbotten.

– Vi ser en svag medlemsminskning över hela distriktet. Vi har många aktiva, särskilt i samarbetskyrkorna tillsammans med Svenska kyrkan, men inte så många medlemmar som vi önskar, säger han.

EFS-stadsföreningar i Umeå och Skellefteå ökar, fjärran från bönhusens skorrande psalmsång och törnekrönta kristustavlor – lockar de den yngre publiken. Vasakyrkan i Umeå, som ligger ett stenkast från Vasaplan, är en av dessa ungdomliga kyrkor. Många av besökarna är under 30 år.

– Vi försöker särskilt rikta oss mot studenter och unga vuxna i våra gudstjänster. Vi har även tonårsgudstjänster en fredagkväll i månaden, säger EFS-prästen Torbjörn Arvidsson.

– Om kyrkan inte känns relevant för en själv då går man ju inte dit. Vi har samma trosinnehåll som Svenska kyrkan men musikaliskt har vi en mångfald av uttryckssätt som vi vet att ungdomar tycker om. Till exempel gospel, lovsång och taizésånger.

100 000 kronor per månad

Kritiska röster tycker att EFS drivs mer som ett företag än som en kyrka.

För att driva Vasakyrkan i Umeå krävs exempelvis 100 000 kronor i månaden, pengar som tas in via kollekt och gåvor från medlemmar och gudstjänstbesökare. Summan ska täcka löner, lokaldrift och verksamhet. Frivilligarbete är en av grundpelarna i EFS, medlemmarna ställer upp gratis med bakning och städning av kyrkan.

– EFS i Umeå får inga bidrag från Svenska kyrkan, förutom psalmböckerna, säger Torbjörn Arvidsson. Vi lever på marginalerna. Det är både häftigt och förunderligt att det fungerar, men så har det alltid varit sedan EFS startades.

EFS i Västerbotten hade år 2002 en årsomsättning på 16 miljoner kronor. Mer än hälften bestod av skänkta gåvomedel på 8,5 miljoner kronor från de 5000 medlemmarna. EFS lyfter bidrag från Svenska kyrkyrkan för större delen av lönerna till personal i samarbetskyrkorna, alla andra anställda i Västerbotten bekostas i huvudsak av egna medel. Det är alltså främst kollektpengar som driver EFS verksamhet.

Svenska kyrkan i Umeå har i en jämförelse en årsomsättning på 100 miljoner kronor i kyrkoavgifter, 73 000 kyrkotillhöriga och drog i fjol in cirka 800 000 kronor i kollekt.

Det sägs att om man vill få något gjort snabbt, då ska man kontakta EFS. De har de mänskliga resurserna, men kanske inte alltid finanserna. Om föreningen blir utan präst läggs inte verksamheten ner utan arbetet fortsätter som vanligt, med frivilliga krafter.

– Vi har rutinerna för att sköta vakanta tjänster. Genom föreningsbildningarna är vi starka, säger Monica Andersson, personalchef på EFS-distriktet i Västerbotten.

Rune Persson och Monica Andersson är övertygade om att EFS kommer att överleva 2000-talet, trots dalande medlemssiffror och magra resurser.

– Vi har alltid haft begränsade resurser men vi tror att EFS fyller ett behov i framtiden också.

Vi är beredda att ändra gudstjänstformer och uttryckssätt utifrån vad människor längtar efter och har behov för, säger Rune Persson.

För 13 år sedan fattades beslut om fördjupad samverkan mellan Svenska kyrkan och EFS.

– Syftet med överenskommelsen är att Svenska kyrkan ska betrakta allt arbete som EFS gör som sitt. Och EFS ska bekräfta sin samhörighet med Svenska kyrkan. Vi är inte konkurrenter. Men det tar tid att förankra beslutet på gräsrotsnivå, säger Rune Persson. För att öka förståelsen för varandras arbete så åker Persson ofta ut till kyrkoförsamlingar och berättar om EFS arbete.

– Det finns många ryggsäckar att göra sig av med. Det gäller att kunna mötas utan att ha en negativ eller förutfattad bild av varandra. Här går inte heller EFS-are fria, säger Monica Andersson.

Plyschåsna och guldhjälmar

Även om EFS-föreningarna i glesbygden lever en tynade tillvaro så sitter inte byakören i Yttersjö och rullar tummarna. I avvaktan på ett nytt missionshus så fortskrider deras övningar lika oförtrutet som förr.

Bibeldramats plyschåsna har just fått ögon. I rekvisitan finns också Jesus träkors som har räddats från Böleängskyrkan; det höll nästan på att bli eldens rov i en brand för några år sedan och de romerska soldaternas guldprydda hjälmar är nyligen inhandlade i Stockholm. Men ett plastsvärd fattas fortfarande.

– Ni kan väl kolla om ni får låna ett från era barnbarn, hojtar Rebecka.

Doris Fransson från Bösta är gängets karaktärsskådespelerska. Hon har spelat den lame tidigare och i årets drama blir det den blinde.

– Jo, jag får alltid spela de halta och lytta rollerna, säger hon och skrattar.

Rebecka Stolpe rör sig raskt över vardagsrumsgolvet, bakom de stora glasögonbågarna glittrar ett par gröna ögon av förtjusning. Med hela kroppen ger hon skådespelarna regi. Tvärt kastar hon huvudet bakåt i ett innerligt skratt när något dråpligt kommer på tal. Dramagänget kluckar roat, det är ett sammansvetsat gäng.

– Om tekniska nämnden säger nej till ett nytt missionshus, då hittar vi på något annat. Kanske bygger vi en stor kåta på tomten, funderar Rebecka och plirar med ögonen.

Det är lätt att tro att de också kommer att lyckas.

Senast uppdaterad: 23 februari 2010

Dela

Byakörens spelar drama, soldaterna får här hjälp av Rebecka Stolpe

Bild: Ingela Hjulfors Berg

Marta Granberg gestaltar skriftlärd

Bild: Ingela Hjulfors Berg

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!