Spira

Andlig kamp i Hollywood

Arnold Schwarzenegger slåss mot Satan och Jim Carrey vikarierar för Gud.
I den tredje delen om gott och ont i populärkulturen tittar vi närmare på religionens roll i Hollywoodfilmen.

”Om jag måste välja mellan din tro och min pistol, då väljer jag min pistol!”

Så avrundar muskelknippet Arnold Schwarzenegger en teologisk diskussion med en godhjärtad präst i filmen End Of Days från 1999 – ett pinsamt pekoral om en nerdekad före detta polis som kämpar mot självaste Satan i centrala New York.

Faktum är att Schwarzenegger är så fyrkantig som hjälte att man nästan börjar heja på karaktärsskådespelaren Gabriel Byrne som Satan. En tacksam roll som Al Pacino avverkade två år tidigare i en annan film (Djävulens advokat) där han fattar tycke för en ärelysten ung jurist spelad av Keanu Reeves. Även den gången var den personifierade ondskan bosatt i New York. Byrne och Pacino får till och med hålla ungefär samma monolog om Guds frånvaro nere bland människorna:

”Bibeln är ett överskattat pressmeddelande” fastslår Satan i End of days.

”Gud är en frånvarande hyresvärd. Dyrka en sån? Aldrig! Ingen vettig människa kan förneka att 1900-talet har tillhört mig” konstaterar Satan i Al Pacinos tappning.

Ur ett populärkulturellt perspektiv har han en poäng. Antikrist får betydligt mer utrymme än Gud på vita duken. I drömfabriken Hollywood har producenterna blivit mångmiljonärer på att tillverka mardrömmar.

Dåliga uppföljare

Trenden drog igång på allvar med Rosemary’s baby (1969) där regissören Roman Polanski lät Mia Farrow bli gravid med Satans barn. Några år senare tog onda krafter en liten flicka i besittning i William Friedkins Exorcisten (1973) och kort därefter ställde Djävulens avkomma till så mycket oreda i Omen (1976) att man tvingades göra flera uppföljare för att få med alla hyss.

Tyvärr blev dessa tre klassiska skräckfilmer ett slags formulär 1A till hundratals dåliga kopior.

Det är givetvis ingen tillfällighet att just Djävulen varit en stammis inom populärfilmen. Den personifierade ondskan är helt enkelt effektivt stoff inom breda genrer som skräck, thriller och action. En annan orsak är att religionen är en het potatis, inte minst i USA. Så länge man nöjer sig med att skildra Satan som en elak prick slipper man kritik från konservativa kristna led.

Inte sagt att Jesus varit bannlyst på biograferna. Snarare tvärtom. Redan 1898 – tre år efter att filmkameran uppfunnits – gjorde han filmdebut. Sedan dess har snickaren från Nasaret figurerat i drygt 120 olika produktioner. Så, vad är det som gäller?

Religion light

Sociologen Albert Bergesen och den katolska prästen Andrew Greesley har undersökt läget i boken God in the movies där de bemöter anklagelserna från konservativa krafter att Hollywood skulle vara antireligiöst. Deras slutsats är snarare att populärfilmen ständigt återanvänder gamla myter, religiösa teman och bibliska berättelser, men budskapet är i regel tillrättalagt och förenklat för att tillfredställa den breda publiken. Tänk religion light.

Säljer sin själ

Ett utmärkt exempel hittar vi i komedin Bruce den allsmäktige (2003) där Jim Carrey skyller sina misslyckanden på Gud, som i sin tur låter gnällspiken vikariera på hans post under en vecka. Visserligen använder Carrey sina nyvunna krafter till att fixa drömjobbet och förstora flickvännens bröst, men det är nybörjartabbar innan han inser att det är familjelivet som ligger honom varmast om hjärtat.

En liknande historia hittar vi i komedin Djävulen och jag (2000) där en töntig ungkarl säljer sin själ till Djävulen, som här spelas av modellen Elisabeth Hurley. I utbyte ska tönten få sin drömtjej på fall, men under resans gång upptäcker han – till ingens förvåning – att han faktiskt duger som han är.

Den här sortens moralkakor är ständigt återkommande i Hollywoodfilmer med gudomliga ingripanden. Ibland väljer dock upphovsmakarna att spetsa till det en smula. Det brukar inte vara särskilt populärt. Ett känt exempel är Monty Pythons religiösa satir Life of Brian (1979) om snubben som föds i stallet bredvid Jesus och förväxlas med Messias.

Actionhjälte regisserar Jesus

På senare år har komedin Dogma (1999), som driver hejdlöst med katolicismen, fört den kontroversiella facklan vidare och

rivit upp heta känslor i konservativa kristna läger. Det hjälpte inte att regissören Kevin Smith inledde filmen med följande textremsa: ”Detta är en komedi. Även Gud har humor. Se bara på näbbdjuret.”

Dogma kom dock lindrigt undan om man jämför med The Passion of the Christ (svensk biopremiär i april) som är regisserad av actionhjälten Mel Gibson. Redan under inspelningen blossade det upp en het debatt i amerikanska medier. Flera judiska och katolska forskare hävdade att manuset var antisemitiskt, vilket innebar att inget stort Hollywoodbolag ville ha med filmen att göra.

Mel Gibson, som själv är medlem i den konservativa katolska gruppen Holy Family, har lagt ut mer än 25 miljoner dollar ur egen ficka för att biopubliken ska få se hans skildring av de sista tolv timmarna i Jesu liv. Alla skådespe-larna talar latin och arameiska. I sista stund före den amerikanska premiären fick filmen textremsa.

– De tror att jag är tokig. Och det kanske jag är. Men kanske är jag genialisk, säger Mel Gibson i en intervju med Catholic Exchange.

– Jag har gjort en film om det största äventyret någonsin,

fortsätter han. Gud gör människan och människan dödar Gud. Om inte det är action, vad är då action?

Fotnot

De två tidigare delarna i serien om gott och ont i populärkulturen har publicerats i Spira nr 4 och 5 2003.

Senast uppdaterad: 23 februari 2010

Dela

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!