Spira

Karin, Jesus och den svarta pantern

En uppenbarelse av Jesus fick hennes mörkrädsla att försvinna. Berättarglädjen har fått henne att stå på scenen, trots att hon var blyg som barn.

Dramapedagogen, berättaren och poeten Karin Ferry har valt att gå sin egen väg.

Medan kaffet bryggs i Karins lägenhet väst på stan underhåller hon med anekdoter om missöden när hon uppträtt i Poetry Slam. Som när hon vid sitt första SM lyckades sätta sig på ett stort tuggummi precis innan hon skulle gå upp på scenen. Och när hon i snäv kjol och platåskor skulle kliva upp på en scen som saknade trappa.

Väggarna i trerummaren är täckta med tavlor, några målade av Karin själv. Bokhyllorna dignar av böcker. På kylskåpsdörren är den magnetiska kylskåpspoesin sorterad i ordklasser.

– Jag är ju gammal svensklärare, säger hon med ett skratt.

Karin har hela livet gått sin egen väg, utan att bry sig särskilt mycket om vad andra kan tänka och tycka. Att känna efter och välja det som ger glädje är viktigt för henne. Vid 32 års ålder gick hon en kurs i dansdrama och blev inspirerad att börja dansa klassisk balett. När hon läste kursbroschyrerna upptäckte hon att den enda nybörjarkursen riktade sig till barn. Men hon tvekade inte utan anmälde sig till kursen och lärde sig grunderna i balett tillsammans med sex- och sjuåringar.

Tvåa i SM

För sju år sedan anordnades för första gången i Umeå en tävling i Poetry Slam, uppläsning av egen poesi från en scen.

Karin, som trodde att arrangörerna skulle ha svårt att få ihop tillräckligt många tävlande, skrev snabbt ihop ett antal dikter och ställde upp. Hon placerade sig ganska bra i tävlingen men var inte nöjd med sina dikter och kände att hon ville försöka igen... Och igen. Till slut anmälde hon sig till SM och lyckades komma tvåa.

Men egentligen ser Karin sig själv som en berättare och inte som en poet.

– Jag hade aldrig skrivit dikter annat än julklappsrim innan jag ställde upp i Poetry Slam och jag har fått höra att det märks i dikterna att jag är en berättare.

Karins berättarglädje är påtaglig. I varje samtalsämne finns frö till en mängd självbiografiska historier. Berättarförebilder är hennes pappa, som hade förmåga att tajma en poäng, och en gammal kvinna med fantastiskt kroppsspråk som levde i byn Näset i Borgsjö, Medelpad, där Karin tillbringade alla sina barndomssomrar. Karin använder sin talang till att uppträda på ett berättarkafé i Ersboda Folkets Hus en gång i månaden.

Den muntliga berättelsen ligger Karin varmast om hjärtat, men hon håller även på med ett skrivprojekt, en novellsamling.

Karin Ferry arbetar som dramapedagog i grundskolan. Det har hon gjort i drygt 20 år. Målsättningen med lektionerna är att hjälpa eleverna att utvecklas som personer. Det kan handla om allt ifrån att lära sig samarbeta till att våga ta plats.

– Om jag kan hjälpa ett förtryckt barn att resa sig eller ett blygt barn att blomma är det väldigt glädjande. Jag älskar det, säger Karin.

Blyg som barn

Vad blyghet är vet Karin mycket väl. Hon var själv blyg som barn, och rädd för olika saker. Blygheten gick över, men rädslorna har suttit i större delen av livet.

– Jag har alltid varit rädd för mörker och oväntade ljud och har exempelvis aldrig vågat ta en promenad ensam i skogen.

Karin har länge utövat zenmeditation och för drygt femton år sedan såg hon under meditationspassen ibland en svart panter, som hon själv tror var en symbol för hennes rädsla. Varje gång fyllde synen henne med stor skräck. Under ett medita-tionspass på Meditationsgården i Rättvik såg hon återigen pantern. Men denna gång var den inte ensam. Bredvid pantern såg hon Jesus.

– Han såg ut så där, berättar Karin och pekar på en ikon på väggen, som hon köpt i Rättvik.

– Men hans klädnad var purpurröd, inte blå som på bilden.

Jesus gick fram till Karin, log och sa till henne att gå och klappa pantern. Hon kände först att hon skulle kunna göra nästan vad som helst för honom, bara inte just det. Men till slut gick hon fram och nuddade vid panterns päls. Då förvandlades den till en ofarlig katt, som njöt av att bli klappad. Karin tittade upp på Jesus och han log mot henne och försvann.

– Genast kände jag att jag skulle kunna ta en promenad i skogen – ensam. Och det gjorde jag.

Drogs fram

Uppenbarelsen av Jesus med pantern är inte den enda gudsupplevelse Karin haft. Vid flera tillfällen i sitt liv har hon känt en stark gudsnärvaro.

Tidigare i livet har Karin Ferry varit ointresserad av Gud och kyrkan. Hon tror själv att det beror på att hennes konfirmation var en stor besvikelse och den slutade med att hon lovade sig själv att aldrig mer ta emot nattvarden. Men midsommar-

dagen 1987, när hon satt i Mariakyrkan under sin brorsons konfirmation, hände

något.

– Jag satt och tittade på när andra tog emot nattvarden då jag kände hur jag drogs mot altaret. Det kändes som om ett band var fäst vid mig. Jag försökte streta emot, men det gick inte, berättar Karin.

För Karins del ledde händelsen till att hon läste igenom hela Bibeln och besökte många gudstjänster de närmaste åren. Numera blir det inte så ofta.

– Men mina upplevelser har hjälpt mig till en tro på Gud.

Senast uppdaterad: 23 februari 2010

Dela

Karin Ferry

Bild: Johan Gunséus

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!