Spira

Vinnarnovellen Dis

Som droppar i ett hav eller som mönster i en mosaik.
Tillsammans med Spira har Östra Gymnasiet genomfört en skrivartävling på temat Mångfald. Vann gjorde ”Dis” av Peter Burman, klass NV3C.

Dis av Peter Burman

Walter var en vanlig man. Kanske inte enligt andra människors norm, men enligt sin egen. Hans fru hade dött i cancer några år tidigare, och sedan dess hade han bott ensam, och mest jobbat i sin glasaffär. Han skrev aldrig till tidningar för att klaga på de saker människor i hans ålder ofta klagade på. Han gick aldrig på bio och han läste få tidningar. Han var vanlig så till vida att han lät andra vara. Han hade, enligt honom själv, hyfs nog att inte besvära andra med sina problem på det sätt många av hans likar gjorde. Nu lyssnade visserligen färre på dem än för några år sedan. Ingen var speciellt viktig längre. Nu stod bråket mellan rika och fattiga. Desto större anledning att hålla sig utanför ansåg Walter. Men, det faktum att han förhöll sig neutral var en källa till misstänksamhet hos många. Han bad aldrig om någons åsikt och gav aldrig sin egen. Det räckte. Vissa påstod att han hörde till ena sidan, vissa att han tillhörde den andra, men de flesta påstod att han stödde den sittande regeringen.

Ibland hände det att han fick brev som pressade honom att välja sida, eftersom de visste att deras sak var den rätta. Han använde sådana brev till att elda i kakelugnen. Han brydde sig inte om politik. Allt som betydde något för honom nu var affären. Han hade ägt den tillsammans med sin fru. Deras smak hade alltid varit olika. Vanligt, ofärgat kristallglas, ibland med vita linjer och virvlar, var vad som utgjorde merparten av affärens sortiment.

Hennes halva hade till största delen bestått av rött glas i alla dess former: vaser, glas, prydnadssaker och skålar. Rött hade alltid varit hennes favoritfärg, men det var inte bara färgen i sig. Formen, designen och själen i glaset förkroppsligade färgen lika mycket som färgen själv. Hon hade fortfarande ett hörn i affärens högra del, men det hade krympt eftersom han inte kunde köpa in särskilt mycket nytt. Han hade inte hennes blick för den saken. Ibland kände han igen en vas här, en staty där som han kom ihåg att hon hade gillat. Dem köpte han. Men, i den tid som var så hade rött glas blivit populärt. De flesta som köpte gjorde det mest för säkerhets skull. Man visste aldrig när man kunde behöva lite rött i sitt hem.

En grå septemberdag när vädret ute motsvarade det politiska klimatet, kallt och hotfullt, satt Walter på en låg pall och såg ut mot hösthimlen. Det var ljusare i butiken än utanför, då ljusreflexerna i glaset drog ett slags vitt dis över allting. Det hjälpte utsikten en aning en dag som denna. Han förväntade sig att några stamkunder snart skulle dyka upp, men de fyra unga männen med rött band på armen verkade inte tillhöra de som vanligen besökte glasaffärer. Och det var de inte heller.

– Gamling! Du är en förrädare!

Först förstod han inte vad de menade med det. Han undrade om han svikit någons förtroende, men något sådant kunde han inte påminna sig. Men när han såg att de hade röda band så förstod han vad de menade.

– Folk svälter medan de rika vältrar sig i lyx som det här. Du säljer det, du är deras knähund, FÖRRÄDARE!

Vid det sista ordet slog han en av vaserna till golvet med en svepande hand. Kraschen sände en våg av kyla längs Walters ryggrad. De andra började välta skåp och sparka ner hyllor. Han vill säga åt dem att försvinna, men han visste att det bara skulle göra saken värre. Han kunde inte stoppa dem.

Han såg ned i golvet och höll för sina öron. När han lyfte blicken igen så såg han.

Nästan allt glas var förstört. Det röda var det enda som var kvar. Så orättvist! Han ville skrika, förbanna de som gjort detta mot honom, men han vågade inte. Tyst, och med tårar i ögonen, började han sopa upp alla trasiga skärvor. Det tog kanske en timme att få undan det värsta, och ännu en timme att få bort småskärvorna. Han såg upp på himlen igen. Den var nu lika mörk för honom som för alla andra. Han bestämde sig för att flytta det röda glaset, sprida ut det så att det såg ut som att inget hade hänt. Han flyttade skålar, vaser och glas dit de gjorde mest nytta, där de skulle reflektera ljuset och göra himlen lite ljusare. Det fick honom att må lite bättre. Han skulle kanske kunna tro att inget egentligen hade hänt.

– Gamling!

Det var inte samma röst, men tonen var densamma. Nu stod tre män med bruna band i butiken.

– Vad är det här då? Rött överallt?

Mannen såg över axeln på de två som följde efter honom.

– Var det inte det jag sa? Jag har sett tecken på det förut, men här är beviset! Bara rött!

Han spottade på golvet.

– Röda jävel!

Walter höll för öronen och sjönk ned på golvet. Han försökte tänka på något annat, men han kunde inte helt stänga ute ljudet av krossat glas. När de slog sönder fönstren skrek ledaren åt honom:

– Om vi ser det minsta rött här igen så ska vi göra med dej vad vi tänker göra med alla av din sort förr eller senare!

När Walter öppnade ögonen igen var himlen mörkare än innan och det syntes ingen ljusning vid horisonten.

Juryns motivering:

"Dis är en originell, men universell berättelse om konflikter. Den välskrivna och vemodiga novellen tydliggör rasismens blindhet och uppmanar läsaren att ta ställning."

Senast uppdaterad: 23 februari 2010

Dela

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!