Spira

Syjuntan gör comeback

Som en av landets främsta slöjdkännare gläds Katarina Ågren över en trend med stickkaféer, SY-LAN och stickbloggar som visar att människor åter samlas för att slöjda.
En grupp som träffas i Umeå är Pysselklubben.

Tidigare sågs Pysselklubben varannan vecka men nu pysslar de varje onsdag. De började för snart tre år sedan och är nu upp till femton personer. Ikväll träffas de hos Malin Annelin som bor väst på stan.

Många stickar, Maria Segerbrandt putsar en silvergaffel som ska bli en ring, Malin Annelin gör kylskåpsmagneter. Hon är också inne i en pärlplatteperiod, berättar hon, och visar ett stort pärlplatteportätt av dottern Ylva Lee Annelin som hänger på dörren.

Fördelarna med att träffas är många, särskilt de sociala.
- Det är roligt och viktigt att träffa andra tjejer som bryr sig om en, att småprata och höra vad de ska göra till helgen, säger Malin Annelin.
Det viktigaste är inte att prestera en massa fina saker.
- Nej, vi vill helt enkelt ses, det blir en fast punkt i tillvaron, säger Elenore Lindqvist. Det har till och med hänt att någon bara slipat naglarna, tillägger hon, och vardagsrummet fylls av skratt.

När garnet trasslar finns råd.
- Alltid kan någon hjälpa till och reda ut det hela. Hade jag suttit hemma själv hade jag kanske lagt ner alltihop, säger Jenny Nordlander.

Det är inte bara sociala fördelar med att träffas. Sara Moberg och Jenny Nordlander tycker att de har behov av att göra något praktiskt med händerna, särskilt när det de gör på dagarna är något annat. Slöjdkännaren Katarina Ågren, som i dagarna blev hedersdoktor vid Umeå universitet, är inne på samma sak.
- Jag kan inte tänka mig att de som är med i knyppelföreningar har ett omättligt behov av knypplade spetsar, säger hon, när hon tar emot i köket hemma i sitt hus vid Tavleån.

Men slöjd är inte bara en terapiform eller något man gör för att stå ut med ett annars teoretiskt liv anser Katarina Ågren.
- Det finns helt enkelt händiga människor, son slöjdar för att de gillar det.

Hennes livsgärning har varit att bevara traditionella kunskaper om hantverk, lyfta fram sammanhangen bakom, men också att uppmärksamma slöjdens förnyelse. Det har hon gjort som etnolog, museiintendent och redaktör för tidningen Hemslöjden. Katarina Ågren har också varit ansvarig för begreppet slöjd i nationalencyklopedin.

Att vara teoretisk har ofta ansetts finare än att vara praktisk. Ibland har slöjdare smugit med sina »hemliga böjelser«.
- Människor i dagens professionella värld kan också tycka det är svårt att vara amatörer. Köper du handblåst glas av en erkänd konstnär vill du sällan själv prova att blåsa dina glas, säger Katarina Ågren.

Att slöjda var inte heller något man skröt om för feminister som ansåg handarbeten vara förspilld kraft, när kvinnan skulle frigöras från hemmen.

Professionaliserandet av hantverk och import av vardagsföremål, betyder att vi inte slöjdar lite till mans längre. Hantverkens fortlevnad och de händigas skapande hotas.
Slöjdintresserade har länge kämpat för bidrag till olika sorts slöjdverksamhet.
- När människor nu träffas spontant måste det inte skjutas till pengar, så det gläder mig på många sätt, säger Katarina Ågren.

Bildningsförbunden som växte fram efter andra världskriget, ansåg att människors liv skulle bli rikare, om de själva fick skapa. Det blev mindre viktigt att det som tillverkades var nyttoföremål. Studieförbundens utbud av kurser i konsthantverk var stort under 60- och 70-talen. Hemslöjdsföreningar stod för expertisen och studieförbunden för folkbildningen.

1960 började Katarina Ågren på Västerbottens museum och tillsammans med konsulenterna hos länets hemslöjdsförening gjorde hon en rad »räddningsarbeten«. De letade rätt på människor som fortfarande producerade efter gamla metoder, de filmade, dokumenterade och höll kurser. Så blev exempelvis tovningen populär.

Katarina Ågrens forskning har handlat om mycket mer än slöjdföremålen i sig.
- Föremålen öppnar dörrar till historien och till berättelser om människors livsvillkor.
Få ämnen berör vardagsliv och privata behov som etnologin, säger hon. Fältarbeten och reslust har fört henne till slöjdande människor runt om i världen, på senare år bland annat i Indien, Japan, Kina, Turkiet och Guatemala.

Hon går till köksbänken och gör kaffe. Sedan tar hon fram tunnbrödet hon bakat på en häll i kökets öppna spis.
- Det är sådant här jag tycker om, säger Katarina Ågren när hon lägger min sked bredvid kaffekoppen. Spår av människor. Jag är ingen glad konsument, jag vill hellre ha ett kantstött föremål med en historia än nyköpta saker.

Silverskeden är gammal, välputsad och tunn med bitmärken. Vad vill den berätta? tänker jag och känner hur bra den ligger i handen.
- Mötena med slöjdande människor har varit fantastiska, ofta har personerna haft många synpunkter och en genomtänkt livsfilosofi, säger Katarina Ågren.

Hon tror att de fått tid att tänka när de arbetat med händerna. Själv gillar hon att laga och göra om saker. Sticka nya fötter till sockor med hål, stoppa, tillvarata och sy om. Men allra mest njuter Katarina Ågren av att spinna vid sin morfars mors spinnrock.
- Det är meditativt, jag behöver inte tänka på tråden. Är ullen bra förberedd är det en fröjd, säger hon och myser.

Elenore Lindqvist, Sara Moberg och Jenny Nordlander i pysselklubben gillar stickning av samma anledning, det är avkoppling när mönstret är enkelt. Ofta gör de något annat under tiden,  pratar och funderar.
- Jag är glad att jag faktiskt lärt mig sticka, tidigare har jag bara gjort det på slöjden. Nu kan jag tänka att en sådan där halsduk kan jag sticka själv när jag ser en jag vill ha på stan, säger Jenny Nordlander.
Sara Moberg lägger upp maskor till en trekantsschal i vit mohair. Stickorna är härligt breda, nummer tio.

 

...............................................

Läs också: Raggsockor hjälper aidssjuka barn

Inledare: Randiga minnen på köksgolvet

Senast uppdaterad: 11 augusti 2012

Dela

Elenore Lindqvist

Bild: Anna-Karin Drugge

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!