Spira

Monas sagor ger hopp och mod

Mona Blomqvist har något av en gudagåva. Hon kan få hundratals barn att sitta tysta som små ljus och spänt lyssna på folksagor. Hennes mål är att ge barnen ett eget språk, samtidigt som hennes eget är på väg bort.

Det är onsdag förmiddag på Mariebergsskolan och dags för Skapande svenska med Mona Blomqvist. I keramikrummet tar hon emot sex elever från klass 1b. De jobbar tillsammans på temat Bondgården utifrån folksagor. Monas assistent Ulrika Johansson skriver omsorgsfullt varje barns namn på den svarta tavlan. Ibland stavar hon medvetet lite fel eller använder stora bokstäver. Barnen följer noga med och rättar henne vart efter.

Monas pappa Uddo har läst in dagens saga på band eftersom Monas egen röst inte bär som förr. Ett ljus tänds på bordet, barnen blundar och lyssnar under tystnad. Sagan handlar om den enbente kycklingen, som på grund av sin kaxighet blir tagen av vinden och satt för alltid på kyrktornets topp.

Barnen får varsin trätupp att putsa och gravera in sitt namn på med en brännpenna.

- Åh… måste vi putsa dem först? Det är så jobbigt, säger Petter och anlägger en plågad min. Men snart är alla vedermödor som bortblåsta, barnen pratar glatt med varandra om bland annat favoritfärger. Från bandspelaren strömmar Wilhelm Peterson-Bergers mjuka toner.

- Jag spelar alltid musik när eleverna arbetar. Musik släpper loss fantasin och hjälper dem att skapa egna bilder, säger Mona Blomqvist.

Cornelia bränner sig på pennan och får svårt att hålla tillbaka tårarna. Tur att det kalla kranvattnet svalkar skönt, obehaget är snart borta. Jens målar koncentrerat sin tupp röd. Kanske är det Monas röda glitterhjärta, som hon bär runt halsen, som inspirerar. Lite på avstånd följer hon barnens skapande. Kroppen vill inte riktigt lyda henne längre.

Mona har alltid gillat sagor. I tolv år höll hon i sagostunden på Umeå stadsbibliotek. Släkten, som var nybyggare i södra Lappland, hade mängder av skrönor som berättats i generationer. En tradition som har förts vidare till henne via hennes föräldrar.

Ge barnen ett eget språk

Hon utbildade sig till förskollärare 1986. Hennes mål har ständigt varit att ge barnen ett eget språk och stärka deras identitet genom gamla folksagor.

- Sagorna måste vara spännande. De ska inge barnen mod och hopp. De minns sedan dessa berättelser för alltid, säger Mona, som inte sällan möter gamla elever och dagisbarn som fortfarande kan återberätta hennes sagor.

Petter njuter av åsynen av alla färggranna fjädrar i den stora plastpåsen. Han väljer omsorgsfullt ut en ljusrosa och låter den kittla näsan en stund. Målet med Skapande svenska är att barnen ska få använda sig av så många olika material som möjligt; tyg, trä och papper. Allt handlar om att se, höra och göra. Och barnen trivs.

- Det är roligt att vara här, vi får alltid göra så roliga saker, säger Sigrid som har brutit armen men det stoppar henne inte från att vara med. Med lite hjälp kan även hon bränna in sitt namn i träbiten. Efter en timme är lektionen över.

Vara väl förberedd

Mona säger att det måste vara roligt att komma på hennes lektioner.
- Om jag tycker det är roligt, så tycker barnen det också. Om jag inte är engagerad går det inte att lära barnen något. Det gäller att ha närvaro och vara väl förberedd inför varje lektion.

Mona gick Humanistisk linje på Östra gymnasiet. Då var hon redan märkt av den neurologiska sjukdomen CMT - Charcot Marie­­­ Tooth. Den gör att kroppens muskulatur förtvinar och leder osvikligen till ett liv i rullstol. Mona har två assistenter som byter av varandra dagtid och tre assistenter som går på ett rullande schema nattetid. Hon behöver hjälp med påklädning, matning och att komma i och ur sin permobil. Hon får även salvor för sin psoriasis dagligen.

- Trots rutinerna är ingen dag den andra lik. Det är spännande att jobba hos Mona, säger Ulrika, hennes assistent sedan fem år. Det blir många teaterbesök och assistenterna får även lära sig att undervisa barn.

Läser in sagorna på band

Våren 2004 började Monas röst att svika henne på allvar. Hennes lektioner är sedan dess hela familjens angelägenhet. Pappa Uddo läser in sagorna på band och fixar rekvisitan. Mamma Anita skriver manus och antecknar i samband med möten och annat.

Genom att använda olika material stimulerar Mona barnen till ett nytt tänkande. Berättandet befästs genom att de också får skapa något till sagorna. Barnens namn används flitigt i lektionerna eftersom det är ingången till all uppmärksamhet och identitet.

- Det är många barn som tycker det är nervöst att säga sitt namn, men det är ett första steg in i gemenskapen, berättar Anita som har följt dotterns arbete på nära håll i åratal.

Sagorna har även blivit hennes värld, så det är kanske inte underligt att hon nu kommer ut med en sagobok tillägnad dottern. Att vara funktionshindrad och kvinna är ingen dans på rosor. Oförståelsen för hennes situation har ibland varit snudd på outhärdlig, men Mona har haft järnvilja och en mamma som har slagits för henne.

- Mitt andningshål under gymnasietiden var teatern. Där kunde jag leva ut mina drömmar, berättar Mona.

I många år var hon engagerad i Grotteatern. Sommaren 1988 var hon med och satte upp pjäsen Den stora branden på fängelsets innergård i samband med hundraårsminnet av branden som härjade Umeå.

Nya vägar i livet

Inspirerad av pjäsen skrev mamma Anita sedan en saga på samma tema. I sommar, 19 år senare, kommer den ut i bokform på eget förlag. Den heter Fången, musen och branden - en berättelse om Björkarnas stad. Tusentals barn har hört Mona berätta sagan genom åren.

- Det är jättehärligt att mamma har skrivit boken till mig, säger Mona.

Det är en stor sorg att hon inte längre kan använda rösten som förr. Men det går att ta nya vägar i livet, det är både hon och familjen överens om.

- Vi laddar oss med mod. Det är en livsstil i det här huset att göra roliga saker tillsammans. Vi lever vårt liv här och nu, säger Anita och Mona nickar instämmande.

För roligt, det har de nästan jämt. Sagorna gör dem nämligen tappra för livet.

Senast uppdaterad: 14 april 2010

Dela

– Sagor stärker barns mod och hopp, säger Mona Blomqvist

Bild: Ingela Hjulfors Berg

Mona Blomqvist

Ålder: 43 år

Yrke: Förskollärare. Arbetar på Mariebergsskolan en dag i veckan.

Bor: Sofiehem, Umeå.

Familj: Mamma Anita, pappa Uddo och brodern Tomas med familj.

Favoriträtt: Kornmjölspalt.

Dryck: Mjölk.

Bok som förändrade mitt liv: Inte utan min dotter av Betty Mahmoody och Sagans förtrollade värld av Bruno Bettelheim.

Favoritfilm: Åh… det blir svårt. Jag gillar ju så många. Men en favorit är Den där Mary med Cameron Diaz. Och så gillar jag Min bäste väns bröllop med Julia Roberts.

Favoritsaga: Räven och fiskaren. Den handlar om hur en fiskare blir lurad av en räv som spelar död och stjäl all hans fisk. Sagan anspelar på uttrycket att ha en räv bakom örat.

En sagofigur som jag skulle vilja vara: Ior - han är så fin.

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!