Spira

Berättare om berättande på samisk vecka

- Ett folk som inte har sina berättelser har ingen historia och är inte längre ett folk, sa en indiankvinna till mig i New Mexico, det grep verkligen tag i mig, säger Krister Stoor, same som just disputerat på ämnet Jojkens narrativa egenskaper och är en mästare på jojk.

Så här års när många kustbor reser till natur som förknippas med samerna - fjällen, kan de som är kvar förkovra sig i sameveckans rika program här i Umeå. På onsdagseftermiddagen bjöd fem personer på ett samtal kring muntligt berättande på Västerbottens museum.

- Min morfar hade en sådan glädje i att få berätta och jag var glad att få lyssna. Vissa strofer upprepades och han pauserade lagom för att lägga i en snus. Inte vet jag om han var förevis om att jag skulle bli präst, för han avslutade alltid med att säga, Henna stå int direkt i Bibeln, säger samepräst Bo Lundmark.

Han är kyrkoherde i och bosatt i Funäsdalen, under många år levde han halvårsvis nomadiserad ännu närmare samerna. På 80 talet disputerade han om samernas föreställningar kring solen, månen, stjärnorna och det hörbara ljuset – norrskenet. I tisdagskväll talade han om Stjärnor och andra himlafenomen på Umevatoriet.

Broderade ut med berättelser

Seminarieledare Kristina Kalén ställde frågor som; skiljer sig samiskt berättande från den västerbottniska berättartraditionen? Kan vem som helst oavsett kön, ålder och bakgrund berätta om vad som helst?

Ibland broderade Bo Lundmark och Greger Ottosson ut, så att förmodligen de flesta i lokalen glömde frågan och Kristna Kalén konstaterade att hennes uppgift att styra upp samtalet kunde bli svår.

- Jag är rädd för berättare på ett kärleksfullt sätt, eftersom man aldrig vet vart samtalet hamnar.

Berättandet har uppvärderats

- De senaste 15 åren har den muntliga berättelsen uppvärderats i västvärlden, i mitt uppdrag jobbar jag för att berättandet som scenkonst ska fortsätta stiga i status, säger Robert Herrala, från Västerbottensteaterns Berättarensemble.

Han minns sina tidigaste möten med berättelser då han satt på mjölkpallen intill mormor som mjölkade.

Landets enda berättarantikvarie Marianne Folkedotter växte i stort sett upp i ett kök där hennes far friserade Kågedalens invånare norr om Skellefteå. Där avlöste berättelserna varandra dagarna i ända.

Det muntliga har länge värderats lägre än det skrivna ordet. Som berättarantikvarie arbetar Marianne Folkedotter bland annat för berättande som pedagogik bland lärare. De fem på Bio Abellis scen tycks överens om att lärare som berättar är de som oftast skapar intresse hos elever.

Bo Lundmark har som präst kunnat dra nytta av berättandet, för att göra predikningar mer tillgängliga.

- Efteråt visar det sig oftast vara den berättande delen av gudstjänsterna som etsat sig fast, säger han.

Fängslad av ändlösa berättelser

Skådespelare Greger Ottossons introduktion till berättandet var kvällarna då han, från kökssoffan som också var hans säng, lyssnade på de vuxnas ändlösa berättelser runt matbordet.

- Berättelserna hjälper oss på något sätt att förhålla oss till tillvaron. Jag minns när en olycka inträffat i mina hemtrakter. Den kvällen ventilerades inte bara det inträffande, utan i stort sätt alla andra olyckor som hänt i trakten sedan 1800 talet. Det var ett sätt att bearbeta.

- Vardagsberättande skapar gemenskap, men jag tror inte det berättas mindre i dag, men det ser annorlunda ut, fortsätter Ottosson.

Marianne Folkedotter instämmer. Mötesplatserna har däremot förändrats.

- Förr kunde mycket avhandlas vid kassan på konsum, efter en lång stund kom man på sig, just ja, jag skulle ju betala också. Så är det inte idag då det ska gå fort, säger Greger Ottosson.

Skämdes över bondskan

Det är viktigt att tala utifrån den man är, menar Marianne Folkedotter.

- Jag glad över att ha fått göra den här resan och utvecklat mitt berättande, jag var också köksbordsberättare men fick fler verktyg, tid och möjlighet att få fundera över vad jag vill förmedla, vem jag är.

När hon var yngre skämdes hon liksom många andra över sin breda bondska, men på senare år har hon kommit att uppskatta bondskans rika språkliga uttryck.

En skillnad mellan samisk och västerbottnisk berättartradition kan vara att den samiska är mer funktionell och nybyggarnas mer underhållande föreslog Robert Herrala. Men de andra hittade motbevis.

- Kanske kan motsättningar minska om människor får höra varandras berättelser, om samer och nybyggare förr hört varandras berättelser, hade de nog förstått varandra mycket bättre, säger Greger Ottosson.

Mer om samiskaveckan

Dela

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!