Spira

Ingen 40-årskris för ljusbäraren

Att tända ljus i kyrkan kan tyckas som en självklarhet. Ändå är det bara 40 år sedan den första ljusbäraren tog plats i en svensk kyrka. I dag är den ordlösa bönen populärare än någonsin.

Kategorier:   Andlig friskvård 

Tusentals ljus tänds varje dag i kyrkor runt om i Sverige. I Backens kyrka i Umeå tänds till exempel cirka 2 000 små ljus årligen och i Tegs församlings tre kyrkorum brinner 4 000 andaktsljus ner varje år. Många av ljusen tänds i anslutning till gudstjänster, vid nattvardsgång eller Taizémässor, men många tänds också vid andra tillfällen.

Vaktmästarna i flera av Umeås kyrkor berättar att det är ett antal personer varje dag som kommer in enbart för att tända ett ljus. Några tackar för ett barn, ber för en sjuk vän eller minns en anhörig som dött. Andra vill bara ha några minuters stillhet.

"Ordets trötthet är hälsans tecken"

I studentkapellet på universitetsområdet finns alltid åtminstone ett brinnande ljus. Det ser studentpräst Richard Dieser till. Han har katolsk bakgrund och under uppväxten i USA var det helt naturligt att tända ljus framför helgonbilderna i kyrkan. Nu gläds han över att traditionen fått fäste även här. Det har tidigare funnits en viss skepsis mot symboler som bilder, rökelse och ljus eftersom ordet och predikan har stått i centrum inom den protestantiska traditionen.

- Nu ser vi en ordets trötthet, säger Richard Dieser. Människor söker tystnad och stillhet. Det är ett hälsans tecken tycker jag.

Att tända ljus eller rökelse är sätt att involvera flera sinnen i andakten.
- Att tända ljus kan både vara ett synligt tecken på min bön och en ordlös bön i sig. Det finns ju inte alltid ord för det vi upplever i vårt innersta, säger Richard Dieser.

Katolsk traditon välkomnades

På kort tid har ljuständning blivit den kanske vanligaste religiösa ritualen. En stor ljusstake för små andaktsljus är numera så gott som standard i Sveriges kyrkor.

Ändå är ljusbäraren i denna form inte särskilt gammal; 40 år för att vara exakt. Det var nämligen 1968 som Martin Luther King skulle ha talat i Uppsala domkyrka vid ett stort möte för representanter från världens alla kyrkor. När han sköts ihjäl en tid dessförinnan tog en av domkyrkans präster initiativ till en stor ljusstake. En så kallad ljusbärare, med titeln

Folkförsoningens träd fick hedra medborgarrättskämpens minne.
Prästen var Martin Lönnebo, som senare skulle bli känd som biskop, författare och skapare av radbandet Frälsarkransen. Ljusbärare där enskilda personer kan tända ljus ansågs vid den tiden vara en katolsk tradition som inte riktigt passade i Svenska kyrkan. Ljusbäraren blev dock en succé och företeelsen spred sig över landet.

- Ljuständningen har definitivt kommit för att stanna, säger stiftsadjunkt Lennart Lindquist. Människan har ett grundläggande behov av rituella handlingar.

Inte minst när något obegripligt inträffar, som en större olycka, behöver vi »göra något«. Ljuset är dessutom en av de starkaste kristna symboler som finns.

- Ljuset skänker ljus och värme och är ett tecken på att ett liv har tänts. Jesus säger själv att han är världens ljus, fortsätter Lennart.

Jordglob vanligast

Jesus är representerad som ett stort ljus i mitten av de flesta ljusbärarna. Den vanligaste typen av ljusbärare påminner om en jordglob med en krans av ljus med Kristusljuset i mitten. Sådana finns till exempel i Umeå stads kyrka, Backens kyrka och Tegskyrkan.

I några kyrkor finns däremot specialbeställda ljusbärare. Ljusbäraren i Tavelsjö kyrka är tillverkad av smeden Mattias Baudin i Olofsfors bruk. Han har också gjort ljusstaken i EFS Vasakyrkan.

I anslutning till ljusbärarna finns ofta möjlighet att ge en gåva till det diakonala arbetet eller missionen.

Senast uppdaterad: 29 mars 2010

Dela

Ljusbäraren i Tavelsjö kyrka

Bild: Peter Lindegren

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!