Spira

Josefin Runarsdotter skrev en bok om sin barndom. Bild: Andreas Nilsson

Josefine skrev ner sin saknad

Åtta år gammal hade hon förlorat både sin storasyster och sin pappa i cancer. Ändå hade hon en lycklig barndom, berättar Josefine Runarsdotter som skrivit ned sina upplevelser direkt ur hjärtat i boken "För alltid hos mig".

ar0609b_baksida.gifDet finns fortfarande några sidor kvar i den speciella skrivbok av naturpapper som Josefine fick av sin mamma när pappa Runar låg på Axlagården 1998. Kanske skriver hon nästa anteckning när de 100 exemplaren av boken För alltid hos mig är sålda.

- Det vore en stor sak, säger Josefine Runarsdotter, uppkrupen i en fåtölj i radhuset på Marieberg.

För alltid hos mig började som ett projektarbete sista året på gymnasiet. Josefine gick igenom den speciella skrivboken och sina andra dagböcker för att en gång för alla samla tankar och känslor kring systern Sara och pappa Runar på ett och samma ställe.

- Jag tänkte inte så mycket. Jag bara skrev rakt ur hjärtat, berättar Josefine.

Hon skrev ner minnena av systerns barbiedockor som Josefine ville leka med, ögonblicket när hon fick veta att »Sara hade blivit en ängel«, spejarlekarna på Axlagården och oron för att pappa skulle sluta andas.

Hon minns hur mycket hon tyckte om skolan och klasskamraternas teckningar som hon fick när pappan dött, varav en svart pansarvagn bland alla färgglada blommor.

- Jag känner inte att jag haft någon konstig uppväxt, eller att jag inte fick vara barn. Absolut inte. Jag har haft jättemycket kul. Det var inget konstigt för mig att vi åkte in och ut från lasarettet. Det var nog mer jobbigt för de andra som hade haft ett annat liv innan, funderar Josefine. Mest synd var det om mamma, jag förstår inte hur hon klarade det.

Pappa strålades när Josefine föddes
Cancern hade redan gjort sitt intåg i familjen Olofssons vardag då fjärde barnet Josefine föddes för 19 år sedan. När mamma och bebis kom hem från BB till villan i Långviksvallen, Tavelsjö, åkte pappa Runar till sjukhuset för operation och strålning av en hjärntumör.

Fyra år senare fick elvaåriga Sara långvarig feber och en sällsynt vuxencancer upptäcktes i buken. Tretton år gammal dog hon i sömnen, hemma i sin säng. Familjen på sex personer var nu bara fem. Två år senare skulle de bara vara fyra. Åttaåriga Josefine skriver i sin skrivbok:

Jag har tjänt känslor. Dom känslorna kan ingen förstå om man inte har mist någon.

Två omsorgsfullt utvalda naturstenar står bredvid varandra på Tavelsjö kyrkogård. Intill växer ett körsbärsträd, inspirerat av Saras favoritbok Bröderna Lejonhjärta. Första gången trädet bar frukt blev det bara två körsbär.

- Jag vill tro att pappa och Sara i alla fall har varandra, säger Josefine.

Älskar överraskningar
Många har frågat hur hon kan minnas så mycket från tidiga barndomsår »du var ju så liten«.

- Jag kommer mest ihåg dramatiska saker, sådant som har påverkat mig, säger hon, men tillägger: Jag tror att barn minns mer än man tror. Folk trodde nog inte att jag såg eller förstod, men jag var jätteobservant, reagerade på kroppsspråk och kände av stämningar.

Observant på andras känslor är hon fortfarande. Och angelägen om att alla ska må bra.

Hon älskar att fixa små överraskningar, som att lägga en liten present under kudden, eller överraska med clownperuk och ballonger på skolan som sist en kompis fyllde år.

- Jag tycker om att hjälpa folk och vara med människor jag tycker om. Jag och mamma skriver alltid lappar till varandra och är duktiga på att höra av oss till varandra, berättar Josefine som blir förvånad när kompisars familjer inte säger »sov gott« till varandra.

Rädslan att bli sjuk »jag är nästan hypokondriker« eller ännu värre - att det ska hända familj och vänner något - finns ständigt där.

- Jag vet ju att det kan hända vem som helst.

Samtidigt betonar Josefine att hon är glad idag och trivs med livet. Efter studenten har hon läst juridisk översiktskurs på universitetet »Det var sjukt svårt, jag var nog för ung«. Nu funderar hon på yrkesval - kanske polis eller journalist, men helst av allt apskötare. Under tiden jobbar hon på ett lokalt städföretag.

- Städa är som ett negativt laddat yrke, men det kan ju vara hur bra som helst. Jag tycker om att göra fint, säger Josefine, som själv blir glad av tanken att en familj får komma hem till ett nystädat hus.

Svårt att tala om
Senaste anteckningen i skrivboken skrevs för två år sedan när Josefine uppdaterade hur det känns tio, respektive åtta år, efter systerns och pappans död.

Självklart går mina tankar iväg till dem då och då, vilket de alltid kommer att göra, men det är inget jag pratar om.

Ämnet är känsligt och Josefine vill inte sätta andra i en obekväm situation genom att svara »Han är död« när en granne frågar om pappa är hemma eller en ny bekant undrar vad Josefines pappa jobbar med.

- Jag var så himla öppen när jag var mindre, men ju äldre jag blir desto svårare är det att prata om det, berättar Josefine. Samtidigt är det jobbigt för man döljer ju en jättestor del av sig själv. Det är bra med den här boken. Då måste jag ju prata om det.

För sorgen försvinner ju inte med åren.

- Man ser det bara på ett annat sätt, säger Josefine, som tänkt mycket mer på Sara och pappa under arbetet med boken, även vid de mest oväntade tillfällen.

- Det är så synd att jag inte får lära känna dem som vuxen, utan bara när jag var liten.

Hon funderar också hur annorlunda livet skulle ha varit om alla i familjen levt. Var de hade bott, vilka personer hon skulle ha umgåtts med.

- Kanske hade jag inte uppskattat allt lika mycket. Kanske hade jag inte varit lika rädd.

Troligen hade hon i alla fall inte hetat Runarsdotter som hon och storasyster Therese bytte till som minne av sin pappa.
- Det är en grej för pappa. Så det känns väldigt speciellt.

Senast uppdaterad: 22 april 2010

Dela

Josefine Runarsdotter vid pappas och storasysters gravar

Bild: Andreas Nilsson

Josefine skrev ner minnena av systerns barbiedockor

Bild: Andreas Nilsson

Senast jag...

... fick en kram:
Jag är väldigt kramig av mig så jag får och ger kramar ofta

... skrev en autograf
Jag fick skriva en autograf på låtsas på Thomas arm då jag just hade publicerat min bok

... grät
För någon dag sedan. Att gråta kan vara mycket lättande ibland!

... asgarvade
När jag hörde "Katten och Hundens dagbok" på Rix Morgonzoo. Roligaste jag hört på länge!

... bad
När mamma åkte flyg till Stockholm

... startade en diet
Never ever

... drog täcket över huvudet
Brukar snarare gömma mig under kudden

Läs mer

Boken är utgiven på Recito förlag.
Den säljs på litenupplaga.se och Din bok.

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!