Text Lisa  Tegby | 7 december 2010

Kategorier: Vardagstankar 

Nu brinner det ljus i adventsljusstakar på fikabord och matbord mest överallt. Det är härligt med ljus. Livet lättar.

Vi tänder ljus för att markera fest och glädje. Men också för att lätta på sorgen. Att tända ljus kan vara ett sätt att hedra någon. Ibland är det en tyst bön. Man vet vad man menar med ljuset men man behöver inte formulera det i ord och det är skönt.

Det kommer att tändas många ljus den närmaste månaden. Det där med tusen juleljus är sannerligen ingen överdrift.

Jag började fundera på vilka ljus som är bäst. Och om jag blir less på ljus ibland. Och då kom jag på: Jo, ibland blir det bara för mycket. När det blinkar och lyser, så att jag känner mig invaderad av ljus, då vill jag smita. När ljus varken är fest eller frid, då längtar jag till en lugn vrå med en ensam stilla låga.

I Selma Lagerlöfs berättelse Den Heliga Natten skildras hur gamla farmor och det yngsta barnbarnet var ensamma hemma på juldagsmorgonen. Den ena var för gammal och den andra var för ung för att få följa med till julottan. Därhemma i julmorgonsmörkret berättade farmor om herdarnas upplevelse den första julen för sitt barnbarn. Så här slutade hon sin berättelse:

Det är inte på ljus och lampor som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det som är nödvändigt, det är att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

Jag vill tända många ljus i jul. Men jag vill inte bli överfallen och sönderblinkad av stora, krävande ljus. Jag vill tända den sortens ljus som hjälper mig att se, verkligen se, var det märkvärdiga i livet finns. Som till exempel i vänskap och lek och solidaritet. Och i det där lilla barnet som kallas Gud som föds till världen.

Senast uppdaterad: 7 december 2010