Text Lisa Tegby | 7 december 2010
Kategorier: Vardagstankar
Nu brinner det ljus i adventsljusstakar på fikabord och matbord
mest överallt. Det är härligt med ljus. Livet lättar.
Vi tänder ljus för att markera fest och glädje. Men också för
att lätta på sorgen. Att tända ljus kan vara ett sätt att hedra
någon. Ibland är det en tyst bön. Man vet vad man menar med ljuset
men man behöver inte formulera det i ord och det är skönt.
Det kommer att tändas många ljus den närmaste månaden. Det där
med tusen juleljus är sannerligen ingen överdrift.
Jag började fundera på vilka ljus som är bäst. Och om jag blir
less på ljus ibland. Och då kom jag på: Jo, ibland blir det bara
för mycket. När det blinkar och lyser, så att jag känner mig
invaderad av ljus, då vill jag smita. När ljus varken är fest eller
frid, då längtar jag till en lugn vrå med en ensam stilla låga.
I Selma Lagerlöfs berättelse Den Heliga Natten skildras
hur gamla farmor och det yngsta barnbarnet var ensamma hemma på
juldagsmorgonen. Den ena var för gammal och den andra var för ung
för att få följa med till julottan. Därhemma i julmorgonsmörkret
berättade farmor om herdarnas upplevelse den första julen för sitt
barnbarn. Så här slutade hon sin berättelse:
Det är inte på ljus och lampor som det kommer an, och det
ligger inte vikt vid måne och sol, utan det som är nödvändigt, det
är att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.
Jag vill tända många ljus i jul. Men jag vill inte bli
överfallen och sönderblinkad av stora, krävande ljus. Jag vill
tända den sortens ljus som hjälper mig att se, verkligen se, var
det märkvärdiga i livet finns. Som till exempel i vänskap och lek
och solidaritet. Och i det där lilla barnet som kallas Gud som föds
till världen.
Senast uppdaterad: 7 december 2010

Publicerad i Spira
Nr 6 2009
På webben
7/12 2010