Spira

Tålamod är en nödvändig egenskap hos en författare, tycker Anton Marklund, som skriver, stryker och skriver om. Gärna sittande på ett kafé. I januari kommer hans debutroman "Djurvänner" ut. Bild: Anna-Karin Drugge

»Bästa böckerna börjar när de tar slut«

Små händelser kan bli livsavgörande. Spiras krönikör Anton Marklund tackar en pappersloppa för att han finns till. I hans debutroman Djurvänner får en jättepotatis och en skadad räv dramatiska konsekvenser.

En novell minns jag särskilt från skrivarkursen Skapande svenska för åtta år sedan. Den hette Djurvänner och var en gripande berättelse ur tre perspektiv om en autistisk tonåring.

Nu har novellen om Johannes blivit roman. I januari gör Anton Marklund författardebut på Wahlström & Widstrand. Förlaget ger ut en handfull av 1 300 inskickade »litterära försök« per år. På baksidan beskrivs romanen som en drabbande berättelse om maktlöshet, ömhet och samhörighet.  

Själv hade Anton helst haft en blank baksida på sin bok.
- Jag läser aldrig baksidor själv, möjligtvis första raderna, säger han. Ofta får man veta för mycket.

Vi träffas på Kafé Mekka, ett av Antons tillhåll dit han gärna promenerar från Ersboda med en ljudbok i hörlurarna. Han har valt ett fönsterbord. Som vanligt.

- Jag gillar att sitta på kafé och titta på människor. Alla har sin historia och jag får en liten del av den när de går förbi. Jag är inte så jättebra på att skriva egentligen. Jag är bra på att betrakta.

Att gå på kafé har han lärt sig av sin brukare, alltså den kille han jobbar som personlig assistent åt.

- Vi försöker sprida kaffeskålen i världen, säger han och höjer sitt latteglas i en skål.

Inget är svart eller vitt

Egentligen skulle Anton bli lärare. Efter fem års studier i bland annat matematik och kemi tog han paus och började vikariera som personlig assistent. Det var nio år sedan.

- Jag bestämde att jag skulle jobba fram till jul. Men jag sa aldrig vilket år, säger Anton Marklund och ler.

Trots att det inte blev någon examen ångrar han inte åren vid universitetet. Den kanske viktigaste lärdomen är att tänka kritiskt och ifrågasätta.

- Jag har slutat att försöka vinna diskussioner. Ofta vill jag hellre veta varför den andre tänker som han eller hon gör, säger Anton. Inget är svart eller vitt. Alla har sitt perspektiv. Sin sanning.

Livet är inte lätt

Olika perspektiv är också en bärande idé i boken Djurvänner, som har tre berättare; 17-årige Johannes som växer upp i en by utanför Boliden, mamma Mona som är inflyttad kantor och pappa Lennart, bilmekanikern från bygden som har svårt att acceptera sonens autism. Språket är enkelt på det där sättet som är så svårt att åstadkomma. Livet för familjen är långt ifrån enkelt.

- Föräldrar till begåvningshandikappade barn är ofta väldigt utsatta, konstaterar Anton. Det är ju nog svårt att vara normalstörd, som det kallas i branschen.

Johannes är en uppdiktad person, men visst har han lånat drag av personer med autism och utvecklingsstörning som Anton träffar i jobbet.

- En stor del av de människor jag träffar har ju begåvningshandikapp, säger han.

Flera gånger under intervjun återkommer Anton till alla människors lika värde. Visserligen borde det vara sant, men det är en kliché, säger han. Själv upplever han att vissa som får höra att han ska ge ut en bok ser på honom på ett annat sätt.

- Som om jag är värd lite mer än innan. Det stör mig, eftersom jag är och har varit samma person hela tiden.

Visst är det häftigt att barndomsdrömmen går i uppfyllelse, men han tror inte längre att författardebuten kommer att förändra hans liv. Det är snarare till synes små obetydliga händelser som förändrar ett händelseförlopp. »Allt som sker flätar en tråd som man omedvetet följer« säger mamma Mona i Djurvänner. I berättelsen om Johannes är några händelser centrala. Om morfar inte grävt upp en jättepotatis, om inte familjen kört på en räv, om inte… hade mångas liv tagit en helt annan vändning. Kanske.

- Små saker kan få trippeleffekter. Ibland blir det extra tydligt att saker sätter av i en helt annan riktning, säger Anton.

Själv minns han särskilt hur han frågade sin bror om de kunde skjuta fram sin planerade resa till Peru för att Anton hade sökt en filmmanuskurs.

Han kom in på kursen och lärde känna Sarah Broman.

- Nu heter hon Sarah Marklund. Hade jag inte frågat brorsan hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Själv finns jag till tack vare en loppa, fortsätter Anton och berättar hur en vikt loppa i papper bidrog till att hans mamma och pappa fick kontakt som unga.

Befriande tro

Ett annat tema i boken är Gud, som personerna har väldigt olika relation till. Johannes har en barnatro, pappa Lennart är rädd för en gud han inte tror på och mamma Mona har en varm och självklar gudstro.

- Alla deras tankar är nog också mina, säger Anton, som växt upp i kristna sammanhang, men lämnat organiserad religion efter för många pekpinnar och färdiga svar.

- Nu för tiden får jag tro precis vad jag vill och det är väldigt befriande. Håller inte en sak för att ifrågasättas är det inget att bygga sitt liv på. Det som är kvar när man ifrågasatt är värt desto mer.

 Med att ge ut en bok följer också det ovana att tala om sig själv.

- Jag är ingen person som vill synas, men har jag skrivit i nära tio år får jag väl offra mig lite för att någon ska läsa boken, konstaterar Anton Marklund och småler. 

Det räcker inte med en bra bok för att komma igenom mediebruset. Den måste sticka ut, väcka tankar och samtal. Antons förhoppning är att Djurvänner ska göra det och stanna kvar hos läsaren även sedan de läst ut boken.

- De bästa böckerna börjar när de tar slut, säger Anton.  

Senast uppdaterad: 20 januari 2011

Dela

Romandebutanten Anton Marklund

Bild: Anna-Karin Drugge

Senast jag...

... reste utomlands: Åkte till Rajahstan i Indien för ungefär ett år sedan.

... läste en bok utöver det vanliga: Lyssnade på Shantaram av Gregory David Roberts förra sommaren. 48 helt fantastiska timmar.

... bad: Gör nog inte det längre. Det blev bara »Ske min vilja« och Gud vet ändå vad jag vill, men ser till att det blir på ett annat sätt ändå. Jag tror inte vi är här för att få som vi vill.

... gick i kyrkan: Följer min brukare till Blå träffen. Det är en samling i Grisbackakyrkan för begåvningshandikappade. Vi tycker båda om stämningen där.

... bockade av något på listan "Att göra innan jag dör":  Jag tog motorcykelkort i somras, och köpte en glidare som jag tuffade runt med tills det blev för kallt.

... skrev en låt: Sitter ofta vid pianot. Ibland låter det bra och värt att minnas som en låt, och andra gånger inte.

... kände mig lycklig: Jag är dålig på det där med glädje. Det finns alltid något att oroa sig för, verkligt eller inte.

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!