Spira

Hon har stoppat nakenalmanackor, utsetts till årets kvinna, skriver och målar. Det handlar om 88-åriga Edit Jonsson. Bild: Malin Grönborg

Edit är tacksam för sin envishet

Hörnet av en huskropp landade intill henne i ett moln av damm. Edit Jonsson hade sprungit in på ett kafé i finska Vasa och sökt skydd mot en vägg, när bomberna föll. Allt omkring henne rasade, men hon stod kvar.

Kategorier: Spira möter 

Edit Jonsson, 88 år, beskriver sig själv med de fem bokstäverna e-n-v-i-s. Hon har stoppat nakenalmanckor på Volvo, utsetts till Årets kvinna i länet 1993 och skriver fortfarande dikter och målar tavlor.

Envisast av tretton syskon

Edit växte upp på ön Replot i finska skärgården, inte långt från Holmön. Envisast av alla tretton syskon var, enligt henne själv, hon och en bror. Nu är det är bara de två som lever. Edit tror att det är tack vare envisheten de blivit så gamla.

- Jag brukar säga att om du har ett envist barn ska du komma ihåg att det är bra. Hon eller han kommer att bli en sådan som säger ifrån och får saker att ändras i samhället.

Åter till vasa och bombanfallet 1939 när Edit var 16 år.
- Efteråt har jag hört att det var kvinnor som flög de ryska planen, berättar hon.

Hon fick vara med och begrava soldater. Hennes egna bröder var så unga att de slapp gå ut i kriget. Tillsammans med sin äldre syster och ständiga följeslagare gick Edit också några gånger till lägren för ryska fångar.
- Vi kastade till dem mat och bröd. Jag var bäst på att kasta så jag fick göra det.

Stora kärleken stupade

Edit konfirmerades under finska vinterkriget. Hon var ung när hon reste hemifrån som piga. Det var fattigt och apostlahästarna var fortskaffningsmedlet.

Hon minns när hon såg de svenska lastbilarna med hjälp komma körande över isen, hon hade just börjat vandra de många kilometrarna in till Vasa.
- De stannade och frågade om jag ville ha lift. Jag tyckte deras vita lastbilar var så fina och de hade vita kläder. Jag fick åka med och de bjöd på chokladkaka, säger Edit, kisar med ögonen och skrattar på sitt speciella vis.

En dag fick hon ett brev från sin stora kärlek som var ute i kriget. Det var det sista och en tid efteråt stupade han.

- Han skrev som att han visste att han inte skulle komma tillbaka och att vi inte skulle träffas igen, säger Edit allvarligt.

Hon har kvar brevet i bokhyllan. Där står också ett svartvitt fotografi av henne själv i unga år.
- Jag har konfirmationsklänningen på mig. Det var svårt att få tag i kläder, säger Edit Jonsson och drar med pekfingret över bilden och de vackra broderierna hon sydde runt halsen efter konfirmationen.

Lärde sig finska

Hon ville arbeta i affär men det var svårt om man inte kunde finska, så hon begav sig morskt av till en finsktalande by där hon lärde sig.

- Jag fick nog en konstig, riktigt bondsk brytning, men lärde mig snabbt och fick jobb i Arbetarnas andelsaffär.

Snart blev Edit affärens föreståndarinna. Då hade hon gift sig och fått två söner och en dotter, tillsammans med en man som drack för mycket. Efter ett par år gick han bort. Edit bestämde sig för att flytta till Sverige.

Hon hade inte bott länge i Umeå förrän hon gifte sig igen, men inte heller det svenska äktenskapet blev långvarigt. En son föddes och hann bli två år, innan Edit och svenske maken delade på sig.

Flyttade till Skåne

- Efter skilsmässan flyttade jag och barnen till Skåne. Jag hade tänkt att vi skulle bli där ett år men det blev sex och ett halvt.

Erbjudandet om utbildning till svetsare på Volvo i Umeå med bra betalt avgjorde saken. Att hon var enda kvinnan som nappat hindrade henne inte. Hon minns att det var tufft, till exempel när klassen skulle testa om lådorna de svetsat blivit täta och kamraterna trodde att Edits skulle läcka. Den höll dock mycket tätt.

Protesterade mot bilder på lättklädda

På Volvo fanns bilder med lättklädda och avklädda kvinnor uppsatta lite varstans. Det fick Edit att se rött och snart började hon protestera genom facket. Kampen mot porren bidrog till att Edit Jonsson utsågs till årets kvinna i Västerbotten 1993. Utmärkelsen hänger inramad på väggen i hennes hall.

Som pensionär fick hon mer tid att engagera sig för utsatta kvinnor.

- Många kom hem till mig och jag gav dem stöd. Vi satt flera nätter vid mitt köksbord och gick långa promenader ihop.

Kämpade sig tillbaka efter stroke

För tre år sedan fick Edit Jonsson en stroke och allt förändrades.

- Det tog så mycket av min kraft att inte kunna prata, men så ett tu tre kunde jag uttala strofer av mina dikter.

Hon låg länge inlagd och en tid efter visade det sig att hon också hade två tumörer, en i bröstet och en i benet, som opererades. Envist har hon kämpat sig tillbaka, fast besluten att inte bli beroende av hemtjänst.

- Jag är en bestämd människa, hit kommer ingen. De ville göra om allt här, till exempel ta bort den här, säger Edit Jonsson och pekar på köksmattan.

Saknar ljuset när hon målar

Efteråt blev hon tvingad att flytta från sin stora ljusa lägenhet i Kronoparken, till en mer praktisk lägenhet på bottenplan på Sofiehem. När hon ska måla saknar hon ljuset, men hon uppskattar sin uteplats, där står staffliet ännu kvar efter sommarens målande.

- Senaste gången var det en skata som kom fram och pickade på paletten när jag lämnat grejerna en stund, så tavlan har inte blivit klar, kanske ska jag måla några skator på den, skrattar Edit Jonsson.

Ärvde lusten att skriva

Skrivmaskinen står alltid på köksbordet. Med tanke på målandet och skrivandet och på att hon är högerhänt, var det tur att stroken drabbade vänstra sidan. Hon visar hur hon nu skriver skrivmaskin med en hand.

Lusten att skriva ärvde hon från sin mamma och dikter har hon skrivit sedan hon var liten.  På äldre dagar har hon läst dikter på pro-träffar och skrivit och regisserat teatrar
i finska föreningen och på pro.

Tänker bäst på kvällen

Inne i ett hörn av sovrummet står mängder av tavlor på golv och bord, överallt på väggarna hänger hennes oljemålningar med naturmotiv, blå himmel, fjäll, frostiga rönnbär och blommor.

Edit tar gärna också långa promenader, på sommaren blir det rundor nästan varje kväll.

- Jag är en kvälls- och nattmänniska, då kan jag tänka bra och skriva dikter. De kommer bara och så går jag och skriver så jag inte ska glömma, skrattar hon och visar några av de prydligt handskrivna dikterna.

Senast uppdaterad: 29 oktober 2010

Dela

Edit Jonsson

Bild: Malin Grönborg

Senast jag...

... fick en kram:
Det får jag alltid här ute på gården av någon granne. Eller av vännen Haldo Milton.

... grät:
Jag gråter lika mycket som jag skrattar.

... besökte Vasa:
Vi gjorde en teaterresa till min kära syster som nyligen gick bort. Vi hade så roligt tillsammans med andra pensionärer.

... besökte en kyrkogård:
Jag besöker ofta Backens kyrkogård där min son är begravd.

... blev extra glad över tidningen:
Då jag läste artikeln "Rönnbärens röda rikedom" i DN av Hans Hästbacka. Han skriver så vackert om naturen som jag alltid tyckt så mycket om.

Din hand

Jag söker din hand, finner den.
Kall och tunn, skälvande, ensam.
Visst darrar handen, när jag rör den.
Så skrynklig, så arbetssliten

Din hand som darrar är flitens kämpe.
Så mycket den gjort i vår värld.
Du körde timmer, bland snörika granar.
Du styrde, du ställde, du frös ibland.

Du grävde i myllan, med spade och hacka.
Du sådde säden till dagens bröd.
Jag fumlar, jag söker din ensamma hand.
Jag sitter stilla, jag tänker och minns.

Minnena de komma i tusende tal.
Jag plockar dem varsamt, vill ej skada.
En arbetare hand, är en fin klenod.
Den har byggt en värld, att leva uti.

Din hand, den är en visdoms bok.
Jag vill läsa den, om och om igen.
Din hand den darrar, likt aspens löv.
Så skrynklig, så arbetssliten.

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!