Spira

Guldmedaljör Toini Gustafsson Rönnlund Bild: Malin Grönborg

Guldmedaljör slutar inte träna

Skidkarriären gav henne ork och självförtroende – kronan på verket var de dubbla OS-gulden.
– OS har betytt väldigt mycket för mig. Att vinna är fantastiskt stort, ingen kan ta ifrån mig det! säger Toini Gustafsson Rönnlund, som följer svenskornas skidframgångar från Ersmark.

Kategorier:  

När radiojournalisten Lennart Hyland gratulerade den 30-åriga Toini Gustafsson till hennes andra seger i os i Grenoble 1968, svarade hon bara: »Ja, det gick lätt. Det är bara att stå på skidorna och åka«.

- Jag var i så fin form, så det gick helt enkelt inte att förlora, minns hon i dag.

Efter OS trodde hon att någon snart skulle göra om hennes bedrift, men när åren gick märkte hon att det inte är så lätt att vinna ett OS-guld. Medaljerna Toini Gustafsson Rönnlund tog då för drygt 40 år sedan ligger nu tillsammans med maken Assar Rönnlunds medaljer i ett glasbord i villan hemma i Ersmark.

- Att stå längst upp på pallen och ta emot guldmedaljen var en fantastisk upplevelse.

När Toini Gustafsson Rönnlund kom som krigsbarn till Sverige sex år gammal. Som tjugoåring fick hon en plats i skidlandslaget och började resa runt i världen och tävla vid sidan av sitt arbete som gymnastiklärare. Den stora drömmen var att få vara med i OS, och vid sitt första OS, i Innsbruck 1964, tog hon silver med stafettlaget.

- OS är den största tävlingen, med elden och alla grenar. Vi hade tagit silver i VM 1962 också, men det var inte alls lika stort.

Till OS i Grenoble 1968 tränade hon ännu mer, och märkte att det gav resultat. Redan året innan var hon i så god form att hon förstod att hon skulle kunna vinna. Loppet hon framför allt riktade in sig på var 10 kilometer.

- Jag minns att det den dagen var min typ av före och jag vallade skidorna själv. När jag väl hade vunnit det blev jag så avslappnad att jag vann 5 kilometer också!

Efter framgångarna i OS bestämde hon sig för att avsluta skidkarriären, efter tio år i landslaget.
- Det blev lite tröttsamt att vara på resande fot. Att leva i kappsäck var inte min grej, berättar Toini, som också tyckte det var svårt att vara borta från sin lilla dotter.

Dessutom var Toini nöjd - hon hade vunnit det hon helst av allt ville vinna.
- Visst kunde jag de första åren sakna känslan av att ställa upp i stora tävlingar, men samtidigt visste jag ju vad som krävdes av förberedelser, och det var jag trött på.

Istället började ett nytt liv - hon gifte sig med kollegan och tränaren Assar Rönnlund, bosatte sig i Umeå, fick ytterligare två barn och när de började skolan utbildade hon sig vid 40 års ålder till sjukgymnast.

- Det var jätteroligt! Jag var nyfiken på allt. Det är jag förresten fortfarande och läser mycket.

Från sin skidkarriär har Toini med sig en bra kondition, som gett henne ork. Hon har också blivit starkare mentalt.

- Ja, det är klart att självförtroendet har vuxit. Jag är nöjd med det jag åstadkommit.

Skidkarriären har också gjort att hon, som egentligen är ganska blyg, blivit bättre på att umgås med människor, vilket var bra i hennes jobb som sjukgymnast. Den enda nackdelen hon kan se är att det ibland varit jobbigt att bli igenkänd.

- Men det blir det ju mindre och mindre av, konstaterar hon.

I dag beskriver hon sig själv som en glad pensionär, som leder gympapass en gång i veckan och åker skidor så ofta hon kan. När IFK Umeå har tävlingar brukar hon också vara med och hjälpa till.

OS planerar hon att följa framför tv:n, och det är skiddamerna som ligger henne varmast om hjärtat.
- Jag håller väl på herrarna också, men de har haft så många bra. Vi har inte varit så många, men nu ser det lovande ut, säger Toini Gustafsson Rönnlund nöjt.

Senast uppdaterad: 15 januari 2013

Dela

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!