Text Susanne Dahl | 16 december 2010

Kategorier: Vardagstankar 

När värkarna är som värst är lustgasen min livlina och jag hinner tänka: det går inte, jag klarar inte det här. Söv ner mig och plocka ut barnet!

En halvtimme senare är hon född. Hon ligger på min mage, varm och kladdig. Smärtan är äntligen borta och jag känner bara tyngden av en liten kropp - en himlakropp som har landat här hos oss.

I många filmer skildras förlossningar som en ganska städad historia där barn kommer till världen utan kroppsvätskor, rena och torra med ett litet leende på läpparna. Verkligheten är aldrig så tillrättalagd, så smärtfri. Och ändå är ett nyfött barn det vackraste och heligaste som finns.

Nu har några veckor gått och hon ligger i min famn. Än en gång drar jag in doften, lägger min näsa mot hennes kind, hals, i den lilla gropen i nacken. Man brukar säga att bebisar doftar så gott. Och visst doftar hon gott men också lite kräk, mjölk och hud. Hon doftar faktiskt människa. Hudens egen doft, inga tillsatser eller syntetiska doftämnen. Bara hud, bara människa.

Den doften vill jag minnas när jag lyssnar till julens berättelse. Annars finns en risk att det blir för tillrättalagt, för rent och städat i julkrubban. Josef, Maria och Jesusbarnet i ett vackert arrangemang - men går jag riktigt nära så känner jag att bebisen i krubban faktiskt doftar människa - kräk, mjölk och hud. För så doftar en liten människa och så doftar också Gud.

Senast uppdaterad: 16 december 2010