Susanne Dahl går nära julkrubban och känner doften av...
Text Susanne Dahl | 16 december 2010
Kategorier: Vardagstankar
När värkarna är som värst är lustgasen min livlina och jag
hinner tänka: det går inte, jag klarar inte det här. Söv ner mig
och plocka ut barnet!
En halvtimme senare är hon född. Hon ligger på min mage, varm
och kladdig. Smärtan är äntligen borta och jag känner bara tyngden
av en liten kropp - en himlakropp som har landat här hos oss.
I många filmer skildras förlossningar som en ganska städad
historia där barn kommer till världen utan kroppsvätskor, rena och
torra med ett litet leende på läpparna. Verkligheten är aldrig så
tillrättalagd, så smärtfri. Och ändå är ett nyfött barn det
vackraste och heligaste som finns.
Nu har några veckor gått och hon ligger i min famn. Än en gång
drar jag in doften, lägger min näsa mot hennes kind, hals, i den
lilla gropen i nacken. Man brukar säga att bebisar doftar så gott.
Och visst doftar hon gott men också lite kräk, mjölk och hud. Hon
doftar faktiskt människa. Hudens egen doft, inga tillsatser eller
syntetiska doftämnen. Bara hud, bara människa.
Den doften vill jag minnas när jag lyssnar till julens
berättelse. Annars finns en risk att det blir för tillrättalagt,
för rent och städat i julkrubban. Josef, Maria och Jesusbarnet i
ett vackert arrangemang - men går jag riktigt nära så känner jag
att bebisen i krubban faktiskt doftar människa - kräk, mjölk och
hud. För så doftar en liten människa och så doftar också Gud.
Senast uppdaterad: 16 december 2010

Publicerad i Spira
Nr 6 2010
På webben
16/12 2010