Spira

Vardagstankar: "Jag borde hata sport"

"Det är de små segrarna som gör att man växer. På motsvarande sätt krymper man när någon låter en veta att man inte duger." skriver Anton Marklund

Kategorier: Vardagstankar 

Jag har massor av barndomsminnen som gör att jag borde hata sport.

Till exempel kan jag se mig själv som 9-åring sittande i hällregn på en avbytarbänk i Ragvaldsträsk med gråten i halsen för tränaren än en gång tyckt jag inte var lika duktig som de andra.

Jag kan se mig själv som 11-åring inte få en enda pass i en volleyboll-match för Ägarna, utan att tränarna sa något.

När jag var 14 år åkte jag 15 mil fram och tillbaka till Hjoggböle för att få spela åtta minuter i en träningsmatch i fotboll inför division 7.

Jag borde alltså hata sport. Men det gör jag inte. Jag har fler positiva minnen som väger upp de dåliga.

Som hur kul det var att spela hockeybockey på rasterna i mellanstadiet. Eller i lumpen när jag passade till alla fyra målen i finalen i kasernmästerskapen i innebandy. Hur det kändes att göra vårt lags första nickmål när jag var 12. När jag i sexan hoppade högst i hela skolan i höjd, trots att jag var kortast i klassen.

Sådana saker.

Det är de små segrarna som gör att man växer. På motsvarande sätt krymper man när någon låter en veta att man inte duger.

Trots allt som hänt i livet sedan dess, bär jag fortfarande med mig avbytarbänken i Ragvaldsträsk. Den finns där inom mig. Jag känner än hur kall den var.

Jag vill att du som är tränare för ett barnlag ska veta det. Och tänka på om det är värt priset, nästa gång du vill toppa ditt lag för att vinna en match.

Senast uppdaterad: 27 januari 2012

Dela

Bild: Peter Lindegren

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!