Text Anton Marklund | 3 september 2010

Kategorier:   Vardagstankar 

För många år sedan tågluffade jag och min bror i Östeeuropa. En morgon klev vi av tåget på en öde liten station i Polen. Det hade varit en lång nattresa, så vi började se oss om efter en toalett. På baksidan av stationsbyggnaden fann vi till slut en trappa som ledde ner i en mörk källare där det fanns några trånga bås för ändamålet.

Framför båsen satt en äldre man i fina kläder. Han jobbade där.

Hans uppgift var att ta papper från en toarulle och räcka över till besökarna. Vara en toarullshållare, alltså.

Han såg mig inte i ögonen när jag fick min pappersbit. 

*

Jag har träffat den där mannen flera gånger sedan dess. Han dyker upp lite här och var. Han är sig inte alltid lik, men det är han. Jag känner igen honom på minen. Den berättar att han inte gör det han ska med sin tid. Det han egentligen vill.

Ibland när jag tittar mig i spegeln ser jag honom.

På något sätt är jag skyldig mannen i källaren ett tack. För varje gång jag ser honom i spegeln försöker jag göra en förändring. Det är inte alltid så lätt. Ibland kommer man inte undan sin toarulle. Men ofta kan man göra något.

Om inte annat så kånka upp sin stol från den mörka källaren, så man sitter i solen när man delar ut sitt toapapper.

Senast uppdaterad: 23 september 2010