Text Lisa  Tegby | 27 oktober 2010

Kategorier: Vardagstankar 

Författaren Torgny Lindgren har skrivit sina Minnen. Så heter hans senaste bok. Men jag har inga minnen, säger han. Mina läsare och jag har aldrig trott på minnet. Samtidigt påstår han att han aldrig har skrivit ett osant ord.

Ja, ni hör. Det blir som det brukar bli med Torgny Lindgren. Roligt och allvarligt och sant och lögnaktigt på en gång.

Han plockar fram ögonblicksbilder och så berättar han och reflekterar utifrån dem. Om det är sant eller inte har ingen betydelse för mig som läsare, men det öppnar mina egna minnen.

De där ögonblicksbilderna kan öppna dörrar till känslor, tankar och händelser som vi hade tappat bort. Det är kanhända det han menar när han skriver »Javisst, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte.«

Saker lagras och bearbetas och så dyker de upp, genom en doft, en beröring eller någon jag möter. Och då har jag chansen att plocka fram dem, för att glädjas en gång till eller för att ta itu med dem och bearbeta något för första gången.

Poeten Tomas Tranströmer uttrycker vad vår historia gör med oss så här: »Jag bär mitt liv med mig som ett träd bär sina årsringar. Ni ser bara den yttersta, men inom mig bär jag alla de andra.«

Vi må minnas vad vi varit med om eller inte. Det finns där och har gjort oss till de vi är. Kanske behöver en del av det ligga i livets kompost ett tag innan vi kan ta itu med dem. Kanske behöver vissa bitar brytas ner och komma på avstånd för att det ska kunna växa nåt nytt ur dem.

Och nu är det snart Allhelgona, en minnenas tid. Höstvindar och gravljus kan väcka både sorgliga och goda minnen. Det är fint med en helg för minnen - och för hopp.

Är Allhelgona måhända en helg som öppnar oss för att dela minnen med varandra?

Senast uppdaterad: 29 oktober 2010