När systrarna Pia och Elisabeth förlorade sin 84-årige pappa Uno Nygren engagerade de sig fullt ut i begravningen, designade en egen gravsten och bar sorgesymbol.
– Vi var nöjda med allt. Förutom att han dog, säger de två år senare.
Text Ulrika Ljungblahd | 27 oktober 2011
Sorgen gör inte ont längre. Den ligger inte ständigt där som en
parallelltanke i huvudet och det blir oftare skratt än gråt vid
minnet av pappa Uno Nygren.
Däremot blir saknaden större och större.
- Jag säger till pappa att »Nu kan vi det här. Nu kan du komma
tillbaka«, berättar Pia Sandgren, som är inredningsarkitekt och i
samma bransch som Uno.
Han slutade aldrig arbeta som husarkitekt utan hade aktuella
ritningar på skrivbordet när han dog. Nu saknar Pia hans
konstruktiva kritik. Dessutom har en 60-årig kunskapsbank gått
förlorad.
- Jag kunde ringa pappa och fråga om bjälklagets tjocklek på hus
byggda 1962, minns hon.
Systern Elisabeth Nygren tycker att livet blivit tråkigare och
andefattigare utan pappa Uno. Hon saknar deras gemensamma
galleribesök och all praktisk hjälp eftersom pappan alltid fanns
där när han behövdes.
Elisabeth tillägger att tankarna i yngre år på att förlora sina
föräldrar var närapå jobbigare.
- Fantasierna var nästan värre. När jag tänkte på det trodde jag
att jag skulle bli tokig, säger hon.
Följde med på sjukhusbesök
Så här efteråt kan systrarna se att sorgearbetet egentligen
började redan när Uno fick diagnosen lungcancer. I fyra månader
följde Pia och Elisabeth med på alla sjukhusbesök. När han fick
cellgifter satt de bredvid.
Sista tiden vårdades han hemma i villan på Teg och familjen är
väldigt nöjda över möjligheten till avancerad hemsjukvård med »helt
fantastisk personal«. Mamma Eris vårdade Uno dag som natt med hjälp
av barnen Elisabeth, Pia och Björn.
- Sorgearbetet blev lättare när vi gjort allt vi kunnat och
tagit tid från våra vanliga liv. Skuld är jobbigare än sorg, tror
Elisabeth Nygren, som dagligen hjälpte till med medicinen och
fikade på Unos sängkant före jobbet.
Släkt och vänner var samlade
Ändå trodde hon egentligen aldrig att han skulle dö.
- Jag var så naiv. Jag förstod det inte förrän sköterskan sa att
han nog inte skulle klara helgen, minns hon.
När Uno dog var hela familjen, släkt och vänner samlade vid hans
sida.
- Pappa fick dö så fint, säger Pia Sandgren. Jag är inte rädd
för att dö längre. Döden är verkligen en vandring till något
annat.
Bytte blommor på altaret
Sedan började nästa fas i sorgbearbetningen.
- Människor sörjer på olika sätt. För oss var det skönt att
engagera oss i begravningen, säger Elisabeth och Pia.
På själva begravningsdagen var de på plats i god tid för att se
den svarta kistan med murgröna och pingstliljor längst fram i Tegs
kyrka.
De bytte blommor på altaret och bad vaktmästaren släcka lamporna
eftersom det var ljusan dag och Uno var klimatmedveten.
På Backens kyrkogård valde de en ytterplats med kvällssol och
Pia designade själv gravstenen med mått enligt det gyllene
snittet.
Eftersom familjen alltid gått mycket på kyrkogårdar visste hon
att Uno ville ha blanka sidor på gravstenen så mossan inte fastnar
och någonstans att hänga ljuslyktan för att slippa bråka med
tjälen. Lösningen blev ett utskuret kors med möjlighet att hänga en
lykta eller en vas för en blomma.
- Det var jättefint alltihop! Det enda jag ångrar är att vi inte
vågade spela pappas favoritlåt Gamle Svarten
i kyrkan, säger Elisabeth.
Senast uppdaterad: 31 oktober 2011
Dikt av Uno Nygren
Vart tar minnen vägen?
Vart tar minnen vägen
när man dör?
Alla lyckostunder
bland livets alla under
som lagrats i min egen
minnesvärld
Samlas dom i himlen
och berättas där
någon gång
änglar sins emellan?
Kanske sjungs de då och då
i någon änglasång
Bland så många minnen
hörs nog mina
sällan
Men evigheten är ju mycket lång
Uno Nygren, februari 1987

Publicerad i Spira
Nr 5 2011
På webben
27/10 2011