Text Ulrika Ljungblahd | 27 oktober 2011

Sorgen gör inte ont längre. Den ligger inte ständigt där som en parallelltanke i huvudet och det blir oftare skratt än gråt vid minnet av pappa Uno Nygren.

Däremot blir saknaden större och större.

- Jag säger till pappa att »Nu kan vi det här. Nu kan du komma tillbaka«, berättar Pia Sandgren, som är inredningsarkitekt och i samma bransch som Uno.

Han slutade aldrig arbeta som husarkitekt utan hade aktuella ritningar på skrivbordet när han dog. Nu saknar Pia hans konstruktiva kritik. Dessutom har en 60-årig kunskapsbank gått förlorad.

- Jag kunde ringa pappa och fråga om bjälklagets tjocklek på hus byggda 1962, minns hon.

Systern Elisabeth Nygren tycker att livet blivit tråkigare och andefattigare utan pappa Uno. Hon saknar deras gemensamma galleribesök och all praktisk hjälp eftersom pappan alltid fanns där när han behövdes.

Elisabeth tillägger att tankarna i yngre år på att förlora sina föräldrar var närapå jobbigare.

- Fantasierna var nästan värre. När jag tänkte på det trodde jag att jag skulle bli tokig, säger hon.

 

Följde med på sjukhusbesök

Så här efteråt kan systrarna se att sorgearbetet egentligen började redan när Uno fick diagnosen lungcancer. I fyra månader följde Pia och Elisabeth med på alla sjukhusbesök. När han fick cellgifter satt de bredvid.

Sista tiden vårdades han hemma i villan på Teg och familjen är väldigt nöjda över möjligheten till avancerad hemsjukvård med »helt fantastisk personal«. Mamma Eris vårdade Uno dag som natt med hjälp av barnen Elisabeth, Pia och Björn.

- Sorgearbetet blev lättare när vi gjort allt vi kunnat och tagit tid från våra vanliga liv. Skuld är jobbigare än sorg, tror Elisabeth Nygren, som dagligen hjälpte till med medicinen och fikade på Unos sängkant före jobbet.

 

Släkt och vänner var samlade

Ändå trodde hon egentligen aldrig att han skulle dö.
- Jag var så naiv. Jag förstod det inte förrän sköterskan sa att han nog inte skulle klara helgen, minns hon.

När Uno dog var hela familjen, släkt och vänner samlade vid hans sida.

- Pappa fick dö så fint, säger Pia Sandgren. Jag är inte rädd för att dö längre. Döden är verkligen en vandring till något annat.

 

Bytte blommor på altaret

Sedan började nästa fas i sorgbearbetningen.

- Människor sörjer på olika sätt. För oss var det skönt att engagera oss i begravningen, säger Elisabeth och Pia.

På själva begravningsdagen var de på plats i god tid för att se den svarta kistan med murgröna och pingstliljor längst fram i Tegs kyrka.
De bytte blommor på altaret och bad vaktmästaren släcka lamporna eftersom det var ljusan dag och Uno var klimatmedveten.

På Backens kyrkogård valde de en ytterplats med kvällssol och Pia designade själv gravstenen med mått enligt det gyllene snittet.

Eftersom familjen alltid gått mycket på kyrkogårdar visste hon att Uno ville ha blanka sidor på gravstenen så mossan inte fastnar och någonstans att hänga ljuslyktan för att slippa bråka med tjälen. Lösningen blev ett utskuret kors med möjlighet att hänga en lykta eller en vas för en blomma.

- Det var jättefint alltihop! Det enda jag ångrar är att vi inte vågade spela pappas favoritlåt Gamle Svarten
i kyrkan, säger Elisabeth.

Senast uppdaterad: 31 oktober 2011