Text Susanne Dahl | 8 december 2011

Kategorier: Vardagstankar 

Så mycket vill jag hinna med: glöggmys, lucia på dagis, pepparkaksbak och julklappar. Och mitt i allt en längtan efter en ledighet - att få sätta punkt för den evighetslånga hösten. Krypa upp i soffan,  slappa och njuta av stämning, mat och tid ihop.

Förväntningarna är stora hos en del av oss medan andra helst vill fly från alltihop - familjeförpliktelserna och traditionerna som kväver. Julen är nog bättre i teorin än i praktiken. Julen är en vacker högtid så länge den stannar i en stämningsfull kokbok med recepten från mormors kök. Att försöka fira jul i verkligheten är något annat.

Någon firar den första julen i saknaden efter en älskad och vet inte om det ens är möjligt. Någon oroar sig över hur pengarna ska räcka till mat och åtminstone några klappar. För en tredje är julen helt oviktig, en helg som alla andra.

Och någonstans där i mitten står jag med doften av nygräddade pepparkakor och önskar att allt var frid och fröjd. Samtidigt vet jag att det finns en annan verklighet. Jag köper julklappar och stör mig på kommersen och ytligheten som jag själv är en del av. Så dubbelt, så både och.

Går det att glädjas åt skönhet utan att blunda för att verkligheten rymmer annat?

Jag trött på att dela upp och ständigt värdera livet. För vad är egentligen yta? Vad ger djup och äkthet? Ofta låter jag mina schabloner och fördomar styra. Så begränsar jag livet, människor jag möter... så begränsar jag Gud.

Kanske julens berättelse handlar om att guds-närvaron finns i det motsägelsefulla och spretiga. Ett litet barn och en kung i samma stund. En nybliven tonårsmamma som inte anar vad som väntar. En plastpappa som känner sig osäker i sin nya roll.  Änglasång för nattarbetande herdar. Ett gudabarn - både människa och Gud.

Både och...

Senast uppdaterad: 15 december 2011