"Något med henne stämde inte, men det var kallt och sent så jag skyndade bara förbi", skriver Anton Marklund.
Text Anton Marklund | 8 september 2011
Kategorier: Vardagstankar
För några år sedan gick jag hem genom stan sent en natt. Det var
15 grader kallt och hade snöat så allt var stilla. På hela vägen
mötte jag bara en person. Det var en medelålders kvinna som gick
och sjöng för sig själv medan hon metodiskt styrde ner snön från
cykelbrons räcke.
Något med henne stämde inte, men det var kallt och sent så jag
skyndade bara förbi.
Några dagar senare satt jag och pratade med en arbetskamrat.
»Hörde du vad som hände häromnatten« sa han. »En kvinna tog
livet av sig. Hon hoppade från cykelbron.«
Varje gång jag berättar den här historien reagerar alla på samma
sätt.
»Om du stannat kanske du hade kunnat hindra henne« säger de. Men
också:
»Fast du kunde ju inte veta.«
Ändå tänker jag att jag borde ha förstått att något var fel.
Men jag gjorde inte det, så det är det jag får rätta mig
efter.
Vill man hjälpa någon får man passa på de gånger man faktiskt
förstår. Se till att säga de där stöttande orden som vi normalt
bara tänker. Ringa det där samtalet som tar emot.
Som vuxna ångrar vi oftare saker vi inte gjorde, än saker vi
faktiskt gjorde.
Kanske räcker inte alltid de där små gesterna för att hjälpa
människor med allvarliga problem.
Men någon gång kanske de gör det.
Ibland försöker jag komma på vad det var kvinnan sjöng. Jag tror
att det var en schlager.
Senast uppdaterad: 8 september 2011

Publicerad i Spira
Nr 4 2011
På webben
8/9 2011