Text Anton Marklund | 8 september 2011

Kategorier: Vardagstankar 

För några år sedan gick jag hem genom stan sent en natt. Det var 15 grader kallt och hade snöat så allt var stilla. På hela vägen mötte jag bara en person. Det var en medelålders kvinna som gick och sjöng för sig själv medan hon metodiskt styrde ner snön från cykelbrons räcke.

Något med henne stämde inte, men det var kallt och sent så jag skyndade bara förbi.

Några dagar senare satt jag och pratade med en arbetskamrat.

»Hörde du vad som hände häromnatten« sa han. »En kvinna tog livet av sig. Hon hoppade från cykelbron.«

Varje gång jag berättar den här historien reagerar alla på samma sätt.

»Om du stannat kanske du hade kunnat hindra henne« säger de. Men också:

»Fast du kunde ju inte veta.«

Ändå tänker jag att jag borde ha förstått att något var fel.

Men jag gjorde inte det, så det är det jag får rätta mig efter.

Vill man hjälpa någon får man passa på de gånger man faktiskt förstår. Se till att säga de där stöttande orden som vi normalt bara tänker. Ringa det där samtalet som tar emot.

Som vuxna ångrar vi oftare saker vi inte gjorde, än saker vi faktiskt gjorde.

Kanske räcker inte alltid de där små gesterna för att hjälpa människor med allvarliga problem.

Men någon gång kanske de gör det.

Ibland försöker jag komma på vad det var kvinnan sjöng. Jag tror att det var en schlager.

Senast uppdaterad: 8 september 2011