En utredare i vit morgonrock och tubsockar borrar ner sig hemma i tv-soffan med en kopp te. Då kommer hans inre röst på objudet besök. Så börjar Jonas Hassen Khemiris pjäs "Apatiska för nybörjare" som spelades på Sagateatern i fredags. Efteråt fortsatte samtalet tvärs över gatan.
Text Erika H Magnusson | 13 februari 2012
Den inre rösten, spelad av Cecilia Milocco, ifrågasätter senaste
utredningen. Den var tunn…blev aldrig klar…tog aldrig
ställning…
Efter upprepat motstånd ger Kalle Westerdahls karaktär med sig
och bestämmer sig för att gå vidare med utredningen om de apatiska
flyktingbarnen.
Skamfläcken ännu inte borttvättad i svensk nutidshistoria blir
märkligt nog underhållande teater i Jonas Hassen Khemiris "Apatiska
för nybörjare" som ges i ett samarbete mellan Riksteatern och
Folkteatern i Göteborg. Manus och uppsättning i regi av Nina Wester
lyckas göra det tunga och angelägna tillräckligt lätt och
humoristiskt för att utan problem fånga även Svensson som vill fly
veckans allvar på fredagkväll.
Bygger på Tamas reportage
Khemiri är inspirerad av Gellert Tamas stora sociala reportage
från 2009, om hur hörsägner på några veckor övertygade Sverige om
att sondmatade flyktingbarn med liggsår och uppgivenhetssyndrom,
manipulerade eller var drogade av sina föräldrar. Om hur de fick
lämna vården, anhöriga och landet transporterade av polis.
Dokumentärt material blandas med absurda scener och fiktion i
många bottnar och nyanser. Så nyanserat att publiken också får en
närmare mänskligare bild av nationelle samordnaren som beordrade
utvisningarna.
Av två klasskompisar, spelade av Nadia Hussein Johansen och
Shebly Niavarani, får vi höra berättelsen om svårt sjuka Mariana
Kaurovas som inte gett ifrån sig livstecken på månader. Den slutar
med att hon hämtas av polis från sjukhus och transporteras från
sina anhöriga till ett förvar i Malmö och sedan vidare till
Tyskland.
Vi får också möta bland andra nationelle samordnaren spelad
av Ing-Marie carlsson, en avtrubbad psykologspelad av Lars
Magnus Larsson, samt 75 plussare engagerade i Påskuppropet.
Den kanske absurdaste och roligaste scenen är när Barbro
Holmgren spelad av Nadia Hussein Johansen, upprepade gånger
uttalar sina kända ord efter samhällets stora humanitära förlust
den 7 april 2005, då förslaget om att ge apatiska barn
uppehållstillstånd röstats ner i riksdagen. "Det var ett klokt
beslut, allt annat hade lett till en humanitär katastrof. Fler barn
skulle ha blivit apatiska..."
En äldre man som engagerat sig i Påskuppropet varken hör
eller förstår uttalandet och hon får upprepa det om och om
igen: som om hon talade till ett barn, på engelska, som en fabel,
med en ekvation.
Det sista som hörs när ljuset släcks är den inre röstens
vädjande rop precis som i pjäsens början. Den liksom följer
publiken ut ur Sagateatern.
Samtalet fortsatte efter pjäsen
Knappt 30 personer av de 365 i publiken fortsatte tvärs över
Kungsgatan till Frälsningsarmén där skådespelare och
samtalsterapeut Anki Ståhl från Röda korsets behandlingscentret för
krigs- och tortyrskadade i Skellefteå och dramapedagog Hanna Bark,
Folkteatern, talade med publiken.
Så här lät delar av samtalet.
- Jag tycker det obehagligaste är hur det kan vara så kompakt
tyst i samhället om det som kommer fram i Gellert Tamas bok
stämmer. Märkligt att inte till exempel socionomers och läkares
yrkesförbund talar, säger någon i publiken.
- Idag sondmatas 32 nästan medvetslösa flyktingbarn i Sverige.
När jag börjat arbeta med den här rollen frågade jag bland andra
mamma om de kom ihåg det här med de apatiska flyktingbarnen och
fick svaret - var det inte de som simulerade?. Alltså myten lever
kvar och vad är det som gör att den gör det. Är det kanske så att
vi i vår bekvämlighet inte vill ta till oss, säger Ing-Marie
Carlsson, skådespelare.
- Kan det ha att göra med att de som tog fram underlag och
uttalade sig var riktiga auktoriteter inom barn och
ungdomspsykiatrin, att vi har ett sådan auktoritetstänkande i
Sverige?
- Det märkliga är också att de här experterna inte fick
följdfrågor i tv-sofforna, har du själv träffat något apatiskt
barn? Ingen hade gjort det och uppgifterna hade de fått i andra
hand, säger Kalle Westerdahl.
- Jag undrar varför inte alla asylsökande barn är apatiska och
tycker att någon borde stämma dåvarande utrikesministern som nu är
landshövding. Någonstans måste ändå lagen stå på de svagas sida,
säger Roya Rozani.
Strax före Tamas bok kom ut verkställdes utvisning av apatiska barn
åter sedan den tillfälliga lagen som låtit dem stanna i Sverige
hösten 2005 till 2009 upphört. Idag ökar avslag som drabbar barn
igen och fler insjuknar än under dessa år.
Dramapedagog Hanna Bark nämnde mot slutet av
samtalet att Sverige är ett av de länder som inte tillämpar
Barnkonventionen som lag. Efter samtalet fanns möjlighet skriva på
lista för att stödja Unicefs arbete för att Barnkonventionen
också blir svenska lag.
Vad händer med oss, om vi låter barn fara illa?...Vad sker
med dig och mig om vi tvingas lära oss blunda för barns behov för
att orka gå vidare? Vad händer med vårt Sverige? Kollapsar det inte
utan medkänsla?
Dåvarande ärkebiskop K G Hammar 2004