Text Erika H Magnusson | 13 februari 2012

Den inre rösten, spelad av Cecilia Milocco, ifrågasätter senaste utredningen. Den var tunn…blev aldrig klar…tog aldrig ställning…
Efter upprepat motstånd ger Kalle Westerdahls karaktär med sig och bestämmer sig för att gå vidare med utredningen om de apatiska flyktingbarnen.

Skamfläcken ännu inte borttvättad i svensk nutidshistoria blir märkligt nog underhållande teater i Jonas Hassen Khemiris "Apatiska för nybörjare" som ges i ett samarbete mellan Riksteatern och Folkteatern i Göteborg. Manus och uppsättning i regi av Nina Wester lyckas göra det tunga och angelägna tillräckligt lätt och humoristiskt för att utan problem fånga även Svensson som vill fly veckans allvar på fredagkväll.

 

Bygger på Tamas reportage

Khemiri är inspirerad av Gellert Tamas stora sociala reportage från 2009, om hur hörsägner på några veckor övertygade Sverige om att sondmatade flyktingbarn med liggsår och uppgivenhetssyndrom, manipulerade eller var drogade av sina föräldrar. Om hur de fick lämna vården, anhöriga och landet transporterade av polis.

Dokumentärt material blandas med absurda scener och fiktion i många bottnar och nyanser. Så nyanserat att publiken också får en närmare mänskligare bild av nationelle samordnaren som beordrade utvisningarna.
Av två klasskompisar, spelade av Nadia Hussein Johansen och Shebly Niavarani, får vi höra berättelsen om svårt sjuka Mariana Kaurovas som inte gett ifrån sig livstecken på månader. Den slutar med att hon hämtas av polis från sjukhus och transporteras från sina anhöriga till ett förvar i Malmö och sedan vidare till Tyskland.
Vi får också möta bland andra nationelle samordnaren spelad av Ing-Marie carlsson, en avtrubbad psykologspelad av Lars Magnus Larsson, samt 75 plussare engagerade i Påskuppropet.

Den kanske absurdaste och roligaste scenen är när Barbro Holmgren spelad av Nadia Hussein Johansen, upprepade gånger uttalar sina kända ord efter samhällets stora humanitära förlust den 7 april 2005, då förslaget om att ge apatiska barn uppehållstillstånd röstats ner i riksdagen. "Det var ett klokt beslut, allt annat hade lett till en humanitär katastrof. Fler barn skulle ha blivit apatiska..."
En äldre man som engagerat sig i Påskuppropet varken hör eller förstår uttalandet och hon får upprepa det om och om igen: som om hon talade till ett barn, på engelska, som en fabel, med en ekvation.

Det sista som hörs när ljuset släcks är den inre röstens vädjande rop precis som i pjäsens början. Den liksom följer publiken ut ur Sagateatern.

 

Samtalet fortsatte efter pjäsen

Knappt 30 personer av de 365 i publiken fortsatte tvärs över Kungsgatan till Frälsningsarmén där skådespelare och samtalsterapeut Anki Ståhl från Röda korsets behandlingscentret för krigs- och tortyrskadade i Skellefteå och dramapedagog Hanna Bark, Folkteatern, talade med publiken.

Så här lät delar av samtalet.

- Jag tycker det obehagligaste är hur det kan vara så kompakt tyst i samhället om det som kommer fram i Gellert Tamas bok stämmer. Märkligt att inte till exempel socionomers och läkares yrkesförbund talar, säger någon i publiken.

- Idag sondmatas 32 nästan medvetslösa flyktingbarn i Sverige. När jag börjat arbeta med den här rollen frågade jag bland andra mamma om de kom ihåg det här med de apatiska flyktingbarnen och fick svaret - var det inte de som simulerade?. Alltså myten lever kvar och vad är det som gör att den gör det. Är det kanske så att vi i vår bekvämlighet inte vill ta till oss, säger Ing-Marie Carlsson, skådespelare.

- Kan det ha att göra med att de som tog fram underlag och uttalade sig var riktiga auktoriteter inom barn och ungdomspsykiatrin, att vi har ett sådan auktoritetstänkande i Sverige?

- Det märkliga är också att de här experterna inte fick följdfrågor i tv-sofforna, har du själv träffat något apatiskt barn? Ingen hade gjort det och uppgifterna hade de fått i andra hand, säger Kalle Westerdahl.

- Jag undrar varför inte alla asylsökande barn är apatiska och tycker att någon borde stämma dåvarande utrikesministern som nu är landshövding. Någonstans måste ändå lagen stå på de svagas sida, säger Roya Rozani.

Strax före Tamas bok kom ut verkställdes utvisning av apatiska barn åter sedan den tillfälliga lagen som låtit dem stanna i Sverige hösten 2005 till 2009 upphört. Idag ökar avslag som drabbar barn igen och fler insjuknar än under dessa år.

Dramapedagog Hanna Bark nämnde mot slutet av samtalet att Sverige är ett av de länder som inte tillämpar Barnkonventionen som lag. Efter samtalet fanns möjlighet skriva på lista för att stödja Unicefs arbete för att Barnkonventionen också blir svenska lag.

Vad händer med oss, om vi låter barn fara illa?...Vad sker med dig och mig om vi tvingas lära oss blunda för barns behov för att orka gå vidare? Vad händer med vårt Sverige? Kollapsar det inte utan medkänsla?
Dåvarande ärkebiskop K G Hammar 2004