Spira

1988 skadade Harry ryggen så illa att han blev förlamad från bröstet och neråt. I tre månader låg han på sjukhuset innan det blev dags för rehabilitering. Bild: Anna-Karin Drugge

Ger framtidstro på rehab

- Människan är så otroligt anpassningsbar! säger Harry Ranta. Han sitter i rullstol sedan 24 år tillbaka och menar att benen är det sista han saknar. Det berättar han för andra nyskadade.

När vi kommer hem till Harry Ranta har han redan besök. En tjej från designhögskolan vill ha hjälp med sitt examensprojekt - en barnvagn för rullstolsburna föräldrar. Harry visar ett eget specialbygge.

Det var 1988 som Harry i en olycka skadade ryggen så illa att han blev förlamad från bröstet och neråt. I tre månader låg han på sjukhuset innan det blev dags för rehabilitering.

- Jag grät mig till sömns på nätterna och rasade av ilska på dagarna, berättar han utan omsvep och det märks att han är van att prata om sitt liv.

Han kommer nämligen när sjukhuset kallar, för att prata och framför allt lyssna till dem som hamnat i samma sits som han befinner sig i. Det var för sexton år sedan som rekryteringsgruppen frågade om han var intresserad av uppdraget.

- Självklart var jag det! Jag hade själv velat ha en sådan kontakt direkt. Det var först på rehab jag träffade någon annan i rullstol och kunde se att jag hade möjligheter.

Han menar att det som sjukhuspersonalen säger går in genom ena örat och ut genom det andra. Det är först när någon som är i samma situation berättar, som det har någon verkan. Fast själv tycker han inte att han egentligen säger något.

- Vi småsnackar om allt möjligt. Jag berättar hur det kändes för mig och om mitt liv i dag med jobb, fru och barn. Jag vill visa på en framtid.

 

Lätt att bli hjälplöst

Harry låg själv på sjukhus i tio månader totalt och det tog honom sju år att bli så självständig som han är idag.

- Jag är lat av naturen, säger han med ett leende. Därför tog det så lång tid!

Samtidigt tror han att han lärde sig klara sig själv just för att han fick så lite hjälp hemma. Hemtjänsten kom en timme på morgonen och en timme på kvällen.

- Jag brukar säga till dem jag pratar med att de inte ska ta mer hjälp än de behöver, berättar han. Det är lätt att bli hjälplös och till slut inte klara någonting.

Harry är inte den som direkt ömkar de han besöker på sjukhuset. Ibland kan anhöriga tycka att han är väl hård.

- Det funkar inte att komma och vara försiktig, menar han. Jag bemöter helt enkelt andra som jag själv vill bli bemött.

Senast uppdaterad: 29 mars 2012

Dela

På armen har Harry Ranta en tatuering med sonen Elliots namn. »Jag trodde aldrig att jag skulle bli förälder, eller ens gift«.

Bild: Anna-Karin Drugge

Spira om: Vittnen

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!