Spira

Inledare: Vanliga vittnen en vardag

"Kanske kan övning i närvaro hjälpa mig att bli uppmärksam på nuet" funderar redaktör Ulrika Ljungblahd i inledningen till ett temanummer om Vittnen.

Jag skulle vara ett uselt vittne. Om jag blundar minns jag knappt vad jag själv har på mig för kläder. Hur någon såg ut eller vad någon sa för förra månaden är snudd på helt borta.

Det är tråkigt. Ibland skyller jag på ansiktsdyslexi, andra gånger är jag rädd att det är ett tecken på ointresse.

Att bli kallad som vittne i en rättgång skulle dock antagligen göra fler än mig skräckslagna. Därför är det skönt att veta att det finns ideella eldsjälar som stöttar personer som ska vittna. I vårt påsknummer om Vittnen följer vi dem en vanlig förmiddag i Umeå tingsrätt.

Du möter också Kicki Hedlund som startade en blogg med vittnesbörd efter ett omvälvande möte med Gud och Harry Ranta som berättar för nyblivna ryggskadade om sitt liv i rullstol.

Som synonym till det äldre, och kanske ibland belastade, ordet vittnesbörd används i dag ofta »att dela sin berättelse«. Eller som en mötesledare sa för någon söndag sedan: »Vi får dela med oss av det som bär och burit oss«.

Vännerna Gustav Ericsson och Daniel Pettersson delar gärna tystnad i sittande meditation. Kanske kan sådan övning i närvaro hjälpa mig att bli mer uppmärksam. Som sonen konstaterade häromkvällen när vi sa godnatt: »Den viktigaste tiden är nu.«

Senast uppdaterad: 29 mars 2012

Dela

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!