Spira

- Grisar är nyfikna, intelligenta och så lika oss människor, säger Anna-Lena Thomsson som målar grisar som hon träffade under året hon arbetade inom grisindustrin. Bild: Spiras redaktion

Målar sorgsna grisar i blått

Efter 18 månader på grisfabriken stod hon inte ut längre. Hon sa upp sig och började måla grisar i olika blå nyanser.
– Tavlorna är ett bra sätt att nå människor som inte stött på veganism och djurrätt tidigare, säger Anna-Lena Thomsson.

En speciell sugga återkommer i Anna-Lena Thomssons målningar. Förlagan till porträttet av grisen som väntar på slakt fotade Anna-Lena under sitt arbete på en svensk grisfarm för åtta-nio år sedan. Arbetet på djurindustrin med 10 000 svin var långt ifrån vad hon tänkt sig under utbildningen till djurvårdare. Att slå ihjäl de svagaste nyfödda griskultingarna mot betonggolvet, kastrera hankultingarna utan bedövning och se tio grisar i varje trång betongbox blev först en chock.

- Men man avtrubbas och blir van, konstaterar Anna-Lena.

Efter ett och ett halvt år stod hon dock inte ut längre utan sa upp sig. Hon flyttade till stugan i Dalarna för att bearbeta upplevelserna genom att vandra i skogen och måla. Det blev många målningar av grisar i blått. Delvis står den blå färgen för melankolin över grisarnas situation. Delvis tycker Anna-Lena om lugnet som den blå färgen ger.

- Jag tycker mycket om det blågröna som jag upplever i skogen, exempelvis en barrskog vid horisonten som skiftar i blå-gröna nyanser. Det är så vackert, säger Anna-Lena.

 

Ser grisar som individer

I dag arbetar Anna-Lena Thomsson som undersköterska i Umeå. Hon är vegan och föreläser om djurrätt och veganism. Tavlorna, som hon bland annat visade i våras på Ersbodakyrkans utställning Nyanser av blått, har visat sig vara ett bra sätt att introducera frågan till människor.

- I början var jag inte så smidig. Det är ju inte läge att argumentera för veganism när någon äter. Det blir bara anklagande.

Grisporträtten började som ett sätt att bearbeta året i grisindustrin och så länge grisar lever under de förhållandena kommer Anna-Lena knappast att släppa sina grisar och målningar.

- Jag vill få fram att grisarna är individer. De har känslor, tankar och upplever skräck. Vi hakar så lätt upp oss på språk. Om djuren hade ett språk som vi förstod skulle vi inte äta dem.

En vanlig reaktion på tavlorna är nyfikenhet. Många säger att de äter kött men skulle vilja dra ner på mängden. Det är en bra början, tycker Anna-Lena som tipsar om att byta ut vissa måltider, söka recept på internet och låna böcker på biblioteket.

- Vi är vanedjur, så det gäller att ge de nya smakerna en ärlig chans, säger hon. Det är så allmänt accepterat att äta kött, men jag vill inte leva av våra medvarelser, utan med.

Senast uppdaterad: 25 oktober 2012

Dela

Nyanser av blått

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!