Text Susanne Dahl | 6 september 2012

Kategorier: Vardagstankar 

Det blev inga festivaler i sommar heller − ingen Peace and Love eller Trästock. Just nu är det ett annat liv som gäller − familjelivet. Så istället blev det lantlivslunk med hembygdsdagar, tombola, dragspelsmusik och den årliga turen till bruksmuseet i Robertsfors. Det finns något i det lågmälda som lockar − inga coverband eller nycirkusartister, inget sockervadd eller någon hoppborg. Den stora händelsen är att kliva ombord på ett av de gamla loken och åka en tur på bruksbanan.

Vi trivs fint när vi minglar runt med en liten skara människor med medelålder runt 70. Jag dricker det aningen svaga kaffet, smakar de spröda, hembakta drömmarna och lyssnar till minnen från fornstora dar. Det blir en viktig stund. Kanske för att det fyller mig med känslan av att något snart kommer att vara förbi, att berättelserna ges nu för att sedan tystna.

Att tycka att berättelser från förr är värdefulla handlar inte om att idealisera och säga att »det var bättre förr«. Visst finns lockelsen att återskapa en romantiserad version av svunna tider som i ett instagramfoto i sepiaton. Men förr i tiden var inte skönare. Det var nog mera svettlukt än rosdoft i kammaren om kvällen.

Just därför är jag övertygad om att det finns mycket livserfarenhet att ta med sig. Någonting händer när våra berättelser får rymma både drömmarna och livet som det faktiskt blev och inte minst insikterna som ofta växer fram när vi ser livet i backspegeln. Berättelserna ger även perspektiv på mitt liv nu: Vad har fört mig hit? Vad är min glöd och riktning?

Ingen av mina mor- eller farföräldrar är längre i livet och aningen sent kom insikten att deras berättelser redan har börjat blekna. Med en del berättelser är det bråttom. Kanske är det tid att fråga lite mer och lyssna lite längre...

Senast uppdaterad: 6 september 2012