"Jag tyckte mycket om morfar. Han hade långkalsonger året om, och kunde grilla korv så de varken var råa eller brända" skriver Anton Marklund.
Text Anton Marklund | 9 februari 2012
Kategorier: Vardagstankar
Sista gången jag pratade med min morfar blev jag irriterad på
honom. Han ringde och det var jag som svarade. Jag var 13 år, på
väg någonstans och orkade inte prata just då.
Nästa dag när jag och brorsan kom hem från skolan väntade mamma
och mormor. De berättade att morfars njurar till slut hade gett
upp. Mormor grät och vi åkte hem till henne där jag och brorsan
fick skrovmål som hunnit bli kalla.
Jag tyckte mycket om morfar. Han hade långkalsonger året om, och
kunde grilla korv så de varken var råa eller brända någonstans. När
jag fyllde tolv fick jag köra hans bil över isen på sjön, och han
och mormor hade en skål med hårda karameller som man fick ta av om
man frågade.
Morfar avskydde bråk och började gråta när någon var arg. Han
försökte till och med lära sina akvariefiskar att hålla sams och
inte äta varandra genom att stänga in den mest uppsvällde i håven
när det saknades en guppie.
Den kvällen var jag väldigt ledsen och slog i min bibel på måfå.
Jag brukade göra det, sätta fingret på ett ställe och liksom ge Gud
chansen att säga något till mig. För det mesta var det ganska
obegripliga saker. Kanske en släkttavla eller något om ett
tabernakelbygge i Kapernaum. Men just den gången hamnade fingret på
Joh 11:25.
Det är Jesus som pratar i den versen. Jag är uppståndelsen
och livet säger han. Den som tror på mig ska leva om han
än dör.
Det ryms så mycket i minnet av människor. Viktiga händelser
blandas med oviktiga, och ibland är minnena både och på samma
gång.
När jag minns min morfar samsas dåligt samvete över
telefonsamtalet med frid från bibelversen. Jag ler åt det han hade
för sig, men känner samtidigt ett stygn i hjärtat av att det är
borta.
Jag tror att det är precis så det ska vara.
Senast uppdaterad: 13 februari 2012

Publicerad i Spira
Nr 1 2012
På webben
9/2 2012