Text Anton Marklund | 9 februari 2012

Kategorier: Vardagstankar 

Sista gången jag pratade med min morfar blev jag irriterad på honom. Han ringde och det var jag som svarade. Jag var 13 år, på väg någonstans och orkade inte prata just då.

Nästa dag när jag och brorsan kom hem från skolan väntade mamma och mormor. De berättade att morfars njurar till slut hade gett upp. Mormor grät och vi åkte hem till henne där jag och brorsan fick skrovmål som hunnit bli kalla.

Jag tyckte mycket om morfar. Han hade långkalsonger året om, och kunde grilla korv så de varken var råa eller brända någonstans. När jag fyllde tolv fick jag köra hans bil över isen på sjön, och han och mormor hade en skål med hårda karameller som man fick ta av om man frågade.

Morfar avskydde bråk och började gråta när någon var arg. Han försökte till och med lära sina akvariefiskar att hålla sams och inte äta varandra genom att stänga in den mest uppsvällde i håven när det saknades en guppie.

Den kvällen var jag väldigt ledsen och slog i min bibel på måfå. Jag brukade göra det, sätta fingret på ett ställe och liksom ge Gud chansen att säga något till mig. För det mesta var det ganska obegripliga saker. Kanske en släkttavla eller något om ett tabernakelbygge i Kapernaum. Men just den gången hamnade fingret på Joh 11:25.

Det är Jesus som pratar i den versen. Jag är uppståndelsen och livet säger han. Den som tror på mig ska leva om han än dör.

Det ryms så mycket i minnet av människor. Viktiga händelser blandas med oviktiga, och ibland är minnena både och på samma gång.

När jag minns min morfar samsas dåligt samvete över telefonsamtalet med frid från bibelversen. Jag ler åt det han hade för sig, men känner samtidigt ett stygn i hjärtat av att det är borta.

Jag tror att det är precis så det ska vara.

Senast uppdaterad: 13 februari 2012