Text Lisa  Tegby | 31 maj 2012

Kategorier: Vardagstankar 

Inte för att det är säsong för de tre vise männen så här i pingsttider. Men jag har tänkt på dem i vår. Jag var nämligen i Betlehem för ett tag sedan.

Hemma har jag en krubba från Betlehem. Den står framme i mitt arbetsrum året om. Den är lite speciell. Eller också är den väldigt verklig. Josef, Maria, barnet och herdarna finns där. Och de vise männen. Men de kommer inte fram till barnet, utan hindras av en hög mur.

Vid den där muren firade vi gudstjänst i mars. För muren är inte bara några olivträbitar i en krubba. Den är en åtta meter hög betongfasad som stänger inne och stänger ute. Den är byggd i strid mot folkrätt och internationell lag.

För att passera muren måste man visa tillstånd. Svenskt pass gick bra. Vi blev kontrollerade men kom snart igenom i turistkön. I den palestinska kön tar det oftast timmar, också för dem som ska igenom till sitt arbete varje dag.

I Betlehem träffade jag människor som aldrig varit utanför muren. "Om tusen år kanske..". sa någon. Det finns mycket missmod. Men jag träffade också de som bar på hopp. De som organiserade sociala projekt och ville berätta. Som bad och ordnade fest. De som trodde på sin och andras värdighet. "Muren ska bort i morgon" sa de.

Jag tänker på Berlinmuren. Så mycket grått missmod. Men några bar hoppet. Och plötsligt hände det. Men det var inte plötsligt. Förändringen hade grott i det tysta. Och så tänker jag på våren. Jag blir lika förvånad varje år. Plötsligt är det ljust. Och under snön har nya livet förberetts.

I julas fick jag ett kort med de vise männen och muren. De hade stigit av sina kameler och med små spadar börjat gräva sig in till barnet.

Tappa inte hoppet. Och stöd dem som bär det. Var med och gräv, om än med små spadar.

Senast uppdaterad: 31 maj 2012