Spira

Vardagstankar: "Glöm inte James Wallace!"

Det är i stunder när saker tas ifrån en som man väljer väg. Man kan fokusera på det man har förlorat, eller på det man faktiskt har kvar.
Det skriver Anton Marklund och minns James Wallace.

Kategorier: Vardagstankar 

Livet ger en smällar ibland. Sista tiden har jag fått mer än min beskärda del. I tio år hade jag en familj och nu vet jag inte riktigt vad som är kvar av den. Jag har fått byta bort att leva mig gammal med henne jag lovade att alltid älska, till att bo ensam i en etta på Ålidhem.

*

Det är i stunder när saker tas ifrån en som man väljer väg. Man kan fokusera på det man har förlorat, eller på det man faktiskt har kvar.

Jag brukar ta James Wallace som exempel.

För några år sedan befann jag mig på ett riktigt sunkigt vandrarhem i Harlem, New York. Mot kvällen kom jag i samspråk med en ung man. Han bodde där i en av sovsalarna för han hade inte råd att bo någon annanstans. Året innan hade han blivit jättedålig och tvingats ligga på sjukhus i fyra månader utan att vara försäkrad. Vid tre tillfällen hade han nästan dött, bara just så pass klarat sig. Han såg fortfarande medtagen ut där han stod och konstaterade att han nu, på papperet, inte hade något kvar, förutom en sjukhusskuld på 1,2 miljoner som han nog aldrig skulle kunna betala tillbaka.

Men han såg det inte så.

»I believe in God now« sa han med sin breda oregon-dialekt. »Jag tror på Gud nu. Det måste finnas en anledning till att jag är här.«

Jag minns att han gång på gång strök med handen över det kortklippta håret när han tittade ut på den nattliga bakgatan vi stod vid, som att han inte kunde förstå hur vacker den var.

»Life's fuckin' amazing« mumlade han.

Innan vi skiljdes åt sträckte han fram sin hand till avsked.

»James Wallace« sa han. »Glöm inte det namnet.«

Det har jag inte gjort.

Senast uppdaterad: 28 oktober 2014

Dela

Anton Marklund

Bild: Peter Lindegren

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!