Spira

Vardagstankar: I grannens sandlåda

"Häromdagen råkade jag kalla min granne för »dumhuvud«. Det var väldigt olikt mig." Anton Marklund berättar om dramatiken i cykelstället.

Kategorier: Vardagstankar 

Häromdagen råkade jag kalla min granne för »dumhuvud«. Det var väldigt olikt mig. Cyklarna i vårt cykelställ stod huller om buller så jag försökte ställa i ordning dem för att även min skulle rymmas. Just då passerade min granne. Som vanligt var han sur och blängde på mig. När jag sa hej fräste han åt mig att jag skulle »lägga av med cyklarna«, att han »nog visste vad jag höll på med«. Han ville inte höra min förklaring utan fortsatte bara att fräsa.

Jag önskar att jag avbrutit honom med något annat än »dumhuvud«. Uttrycket känns så gammaldags. Nästan som att vara med i en pilsnerfilm och säga kanalje eller ärkenöt.

Fast inte ens nu så här i efterhand kan jag komma på vilken modern förolämpning jag borde ha använt. För jag skulle ju inte ha sagt någonting alls.

Genom att bli arg sänkte jag mig bara till hans nivå. Jag klev in i sandlådan och gjorde hans bitterhet till min.

Negativitet är så starkt. En sur kommentar lever ofta kvar inom en och växer.

 

*

För ett par tusen år sedan föreslog en klok man att man ska vända andra kinden till när någon uppför sig illa mot en.

Visst blev även Jesus förbannad ett par gånger, rev ut handelsborden i templet till exempel. Men min granne skulle han förmodligen ha haft överseende med. Jesus skulle nog ha sett honom djupt i ögonen och undrat om han kunde göra något för honom.

För även värme och medkänsla är starkt. Även de kan bli kvar och börja växa inom en.

Senast uppdaterad: 9 juni 2014

Dela

Anton Marklund

Bild: Peter Lindegren

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!