"Häromdagen råkade jag kalla min granne för »dumhuvud«. Det var väldigt olikt mig." Anton Marklund berättar om dramatiken i cykelstället.
Text Anton Marklund | 5 juni 2014
Kategorier: Vardagstankar
Häromdagen råkade jag kalla min granne
för »dumhuvud«. Det var väldigt olikt mig. Cyklarna i vårt
cykelställ stod huller om buller så jag försökte ställa i ordning
dem för att även min skulle rymmas. Just då passerade min granne.
Som vanligt var han sur och blängde på mig. När jag sa hej fräste
han åt mig att jag skulle »lägga av med cyklarna«, att han »nog
visste vad jag höll på med«. Han ville inte höra min förklaring
utan fortsatte bara att fräsa.
Jag önskar att jag avbrutit honom med något annat
än »dumhuvud«. Uttrycket känns så gammaldags. Nästan som att vara
med i en pilsnerfilm och säga kanalje eller ärkenöt.
Fast inte ens nu så här i efterhand kan jag komma
på vilken modern förolämpning jag borde ha använt. För jag skulle
ju inte ha sagt någonting alls.
Genom att bli arg sänkte jag mig bara till hans
nivå. Jag klev in i sandlådan och gjorde hans bitterhet till
min.
Negativitet är så starkt. En sur kommentar lever
ofta kvar inom en och växer.
*
För ett par tusen år sedan föreslog en
klok man att man ska vända andra kinden till när någon uppför sig
illa mot en.
Visst blev även Jesus förbannad ett par gånger,
rev ut handelsborden i templet till exempel. Men min granne skulle
han förmodligen ha haft överseende med. Jesus skulle nog ha sett
honom djupt i ögonen och undrat om han kunde göra något för
honom.
För även värme och medkänsla är starkt. Även de
kan bli kvar och börja växa inom en.
Senast uppdaterad: 9 juni 2014

Anton Marklund
Bild: Peter Lindegren

Publicerad i Spira
Nr 3 2014
På webben
5/6 2014