Text Helena Andersson Holmqvist | 12 februari 2015

Kategorier: Spira möter 

En dag i april, efter att ha tillbringat två dagar på kasinot i Sundsvall, ringde Mattias Bergman en vän i Umeå spelberoendeförening.

- Jag hade nått min personliga botten, inte ätit på två dagar, kände ångest och skam och sa att "nu får det vara nog", berättar han.

Det var när Mattias Bergman var i 15-16-årsåldern som han började hänga med äldre killar på pubar och dricka öl, och det var också då han började spela. Efter de första kronorna i en Jack Vegas-maskin testade han de följande åren det mesta som har med spel att göra: spelmaskiner, trav, kasino och spel på internet. Från början handlade det om att försöka få snabba pengar, men snart blev spelandet ett sätt att fly från jobbiga känslor. Och konsekvenserna blev stora - han hoppade av skolan, tog sms-lån för att spela, tog nya lån för att betala de gamla och hade svårt att både få och behålla jobb.

- Jag insåg i 18-årsåldern att jag hade problem. Jag gick dag ut och dag in utan mat, och försökte stjäla pengar från familjen. Jag var jävligt less på livet och hur jag levde.

Mattias förstod att han behövde hjälp, men varken han eller någon runt omkring visste hur de skulle bära sig åt. Han ringde en lokaltidning, och berättade i en artikel om sitt spelande. Efteråt kontaktades han av Omid Rezvani, en av resurspersonerna i Umeå spelberoendeförening.

- Jag gick på ett av deras möten, och tänkte sen att "nu är jag frisk", berättar Mattias med ett skratt. Men jag var inte redo då, och kanske rädd för en förändring.

"Nu får det vara nog"

Ett par år senare, efter en tid på behandlingshem för andra missbruk, återvände han till föreningen. Han gjorde uppehåll i spelandet i ett par månader, men fick återfall. Och spelandets konsekvenser i hans liv var fortfarande stora. Att spela gick före allt annat, slukade alla resurser.

- Jag fick en lägenhet och pengar för att köpa möbler och köksutrustning. Jag gjorde slut på alla pengarna på 45 minuter, spelade bort ett helt hem på mindre än en timme, berättar Mattias, som ofta också gick utan mat, som längst 13 dagar i sträck.

Så kom den där dagen i april, när han befann sig i Sundsvall och kontaktade Omid och sa "nu får det vara nog". Omställningen var kämpig, och från början fick han ta en spelfri timme i taget, så småningom en dag i taget. Varje dag började han om med ett nytt löfte till sig själv.

- Jag ställde mig framför spegeln hemma varje morgon, tittade mig i ögonen och sa till mig själv "jag är värdefull, och i dag ska jag vara spelfri".

Att se sig själv i spegeln, känna stolthet och våga tro att man klarar av vad det är man vill göra, det är något han vill tipsa andra om. Själv har han klarat av det han aldrig trodde - att leva vad han själv beskriver som ett värdigt liv.

- Jag är så fruktansvärt tacksam för livet jag har idag med familjen, med lägenhet, möbler och mat. Jag uppskattar livet och ser fram emot vad morgondagen har att erbjuda, vad jag har att erbjuda. Förut spred jag hat och sorg och rädsla, det enda jag vill sprida i dag är glädje och kärlek.

Han är tacksam för möjligheten han fått genom spelberoendeföreningen att hjälpa andra spelmissbrukare genom att föreläsa och svara på frågor. Hans dröm är att en dag öppna ett behandlingshem.

- Varje dag kämpar jag, och varje kväll när jag går och lägger mig och har varit spelfri är det den största vinsten för mig, den största jackpotten.

Senast uppdaterad: 12 februari 2015