Text Eva Gustafsson | 12 februari 2015

Kategorier: Viktigt på riktigt 

"Det allra viktigaste är att jag kan älska och känna mig älskad. Då tänker jag inte bara på min närmaste familj utan också syskon, vänner och andra omkring mig. Vi måste också tycka om oss själva och inte vara så dömande och kritiska.

Genom åren har jag varit med om svåra saker och förlorat personer jag älskat och om det har lärt mig något så är det att vi måste våga se och ta itu med sorgen. Vi kan ändå aldrig komma ifrån våra känslor. Jag förlorade ett barn sent i graviditeten, en sorg som på något vis var mycket privat och svår att visa för andra. Det som tagit mig igenom det och andra svårigheter har alltid varit kommunikation. Jag och min man pratar mycket och när hans öron tar slut ringer jag mina barndomsvänner!

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på att vad som helst kan hända när som helst. Även om det aldrig ska göra oss rädda för att leva, så vill jag inte skiljas från någon som ovän eller hänga upp mig på småsaker.

Hoppet är också viktigt i livet. Hoppet om att jag kommer att skratta igen, även om det kanske inte alltid känns så. Livet går, trots allt, vidare. Mitt hopp är min son, nio år, att se hur han utvecklas. Han har lärt oss i en ramsa som vi i familjen använder både i små och stora sammanhang: Jag kan. Jag kan. Jag vet att jag kan. Jag har gjort det förut, så jag vet att jag kan."

Senast uppdaterad: 12 februari 2015