Text Jakob Arvidsson | 22 oktober 2015

Kategorier: Viktigt på riktigt 

"När jag var tio år miste jag min far i cancer. Min kusin, som bara var 20 år, tog då ett jätteansvar för mig och min bror. Jag har aldrig träffat någon med ett större hjärta. Han dog tyvärr också i cancer för några år sedan.

Idrotten var en stor del av min barndom hemma i Oslo, och det var också den som tog mig till Sverige.

Jag tänkte stanna ett år i Umeå men nu går jag in på min nionde säsong. Men det är inte innebandyn som fått mig att stanna, utan det beror på min underbara familj som jag fått här.

Familjen ger mig så mycket styrka och jag får en extra motivation att kliva upp på morgonen och ta tag
i det som behöver göras.

Jag behöver inte vara på någon speciell plats för att må bra, det viktigaste för mig är att få vara med de jag älskar mest. Mellan alla träningar och matcher hittar jag energi i enkla ting som en familjeutflykt, en fredagskväll i soffan, eller en söndagsfrukost.

Jag är 35 år nu och min karriär går mot sitt slut. Många blir stressade av den tanken, men jag känner mig helt lugn. Skulle jag sluta i morgon så har jag ändå ett fantastiskt liv med tak över huvudet, familj och ett heltidsjobb som rörmokare. Jag är väldigt tacksam över livet, och det är klart att jag önskar att både min far och min kusin hade kunnat se hur jag har det i dag."

Senast uppdaterad: 22 oktober 2015