Ett soundtrack till Markusevangeliet. Så beskriver Ecovillage sin fjärde platta som släpps i höst. Och bandets andliga resa märks i musiken.
Text Ulrika Ljungblahd | 10 september 2015
Kategorier: Spira möter
Emil Holmström och Peter Wikström gick gymnasiet och
lärarprogrammet tillsammans. De arbetar på samma arbetsplats, har
delat lägenhet och gör musik ihop.
- Det är ett mirakel att jag och Emil sitter här tillsammans,
säger Peter. Minns du vad vi bråkade?
Emil nickar och berättar om 2010 då han bodde i ett
uthyrningsrum hos Peter och hans fru Katarina. Emil var "extrem
ateist" och tyckte att religion var en snuttefilt. Peter å andra
sidan var "dogmatiskt troende" och argumenterade hetsigt för Guds
existens.
- Vi var så arga på varandra, jag var verkligen ingen bra
representant för kristen tro. Det fanns ingen kärlek där,
sammanfattar Peter debatterna i köket.
Något år senare händer något. En kväll i Prag vänds allt upp och
ner för Emil. Detaljerna vill han behålla för sig själv, men Gud
visade sin existens på ett kraftfullt sätt.
- Allt lyste av kärlek och fick en helt annan strålglans, minns
Emil. När jag senare läste mystikerna kände jag igen mycket.
Att Gud existerade blev självklart, men den kristna tron blev en
process. Till sin hjälp tog Emil kyrkofäder som Isak Syriern,
Augustinus och Gregorius av Nyssa, mystiker som Hjalmar Ekström,
Mäster Eckhart och Johannes av Korset. Reaktionen från omgivningen
var positiv, från både troende och ateister.
- Alla köpte inte konceptet, men märkte att jag förändrades
väldigt mycket.
Även Peter påverkades och inspirerades av vännen att hitta "en
sundare tro".
Parallellt med det andliga sökandet fortsatte deras gemensamma
musikskapande. Flera år tidigare, under en av många rundresor som
backpackers i Asien, hade Emil och Peter fastnat för indonesisk
musik.
- Vi började sampla indonesisk musik och lade på egen. Vi
prövade också att sjunga lite även om vi inte är särskilt bra
sångare.
Deras tidigare soul- och hiphopaktiga musikprojekt lades på
hyllan och de bytte spår till en musikgenre som kallas
shoegaze.
- Det är som ljudmattor med väldigt många lager, beskriver
Peter. Vår styrka är att vara kompositörer och producenter. Vi tar
in gästartister som får spela våra idéer.
Den första plattan spelades in i en enkel studio i Emils
lägenhet. Phoenix asteroid släpptes 2009 på det amerikanska
skivbolaget Darla records och toppade snart bolagets
försäljningslistor. Fans i Peru, USA och Japan lyssnade på musiken
via Myspace, LastFM och SoundCloud långt innan skivan blev släppt.
"Det var en dröm som blev sann."
Så flyttade Emil in till Peter. Perioden när deras debatter var
som mest hektiska beskriver de som "inte särskilt kreativ". De
kunde bråka om ett låtnamn och var väldigt noga med vilken idé som
var vems.
- Det blev så mycket bättre sen när vi kunde släppa mer på våra
egon, säger Peter.
Så här i efterhand kan de se hur deras andliga sökande också
märks i musiken. Första skivans titel Phoneix asteroid syftar på
fågel Fenix som stiger upp ur askan och förvandlas till något nytt
och bättre. Sista låten på skivan heter Mustard seed, vilket de
tycker är väldigt symboliskt eftersom senapskornet brukar användas
som en bild av himmelriket och hur en liten tro kan växa med Guds
hjälp. Uppföljaren With fragile wings we reach the sun kom 2013 och
i november 2014 släpptes One step above, som inspirerats av
Psaltaren 139 där bland annat Motown-sångerskan Sherlie Matthews
läser ur psalmen i låten Wings of the morning.
- Den handlar om Guds storhet. Gud blir bara större och större
för oss, säger Peter Wikström. Man upptäcker att horisonten är utan
ände.
Den nya skivan, som heter Jesus of Nazareth, är färdig och
släpps i november på det irländska skivbolaget Psychonavigation vid
en spelning i Mariakyrkan. Livespelningar hör inte till
vanligheterna för Ecovillage. Hittills har de bara gjort två sådana
spelningar.
- Vi är nöjda med att sitta och pilla med våra låtar, säger Emil
och skrattar.
Musiken på nya skivan är modern klassisk musik som även kallas
ambient. Den påminner om filmmusik och Emil och Peter ser på skivan
som "ett soundtrack till Markusevangeliet".
- Jag blev pappa i september för ett år sedan och det var
väldigt omtumlande. En riktig egodödare. En kväll ringer jag Emil
och säger att "vi ska göra en skiva som heter Jesus of Nazareth",
berättar Peter.
Emil är tveksam, men när idén begränsas till att göra låtar
utifrån Markusevangeliets 16 kapitel börjar de båda läsa bibelboken
väldigt intensivt. De slås av att varje kapitel är så konkret,
nästan som en ikon och de sammanfattar essensen i varje kapitel i
låtnamn som The Son of Man. Varje låt har haft en specifik ikon som
inspiration till den sekvens som stycket behandlar. Tillsammans
bildar de 16 låtarna en inre andlig karta om hur man följer Jesus
och hittar Guds rike, tycker de. Drömmen är att musiken ska bli ett
meditativt rum där lyssnarna kan känna frid och en inre
stillhet.
- Musiken är inte så påträngande i sig utan förstärker känslor,
stämningar och ger en extra dimension, beskriver Emil.
En av Peters favoriter är låt tio som handlar om att ta emot
Guds rike som ett barn.
- Det får man öva varje dag på!
Andliga övningar som meditation, andlig läsning och retreater är
viktiga för både Peter och Emil. Fortfarande är det kristna livet
en process.
- När jag hörde att de första kristna beskrevs som "de som
följer Vägen" tänkte jag wow! säger Peter, som tycker att det är
något helt annat än att på ett magiskt sätt säga "ja, jag tror" och
tro att allt är klart. Det är mer en pilgrims vandring mot ett
mål.
- Ja, meningen med livet är att vandra mot Gud, tillägger Emil.
Samtidigt finns alltid en lockelse i det andliga livet att man ska
bortom det mänskliga, men jag tror att vi i stället ska bli mer
sant mänskliga.
De betonar att det egentligen inte finns något de själva kan
göra för att få fram vad Gud vill ge utan det handlar mer om att
vara öppen för Gud. De andliga övningarna är inte ett mål i sig
utan ett medel.
- Det enda jag kan göra är att göra den inre jorden bördig,
säger Emil, vars omtumlande gudsupplevelse 2010 har skapat en törst
att få komma så nära igen.
- Ibland, små korta stunder, får jag komma in i den närheten
igen. Men det är smärtsamt sällan, konstaterar han.
För både Emil Holmström och Peter Wikström är tystnaden central.
De åker gärna på retreat och tycker numera att de inre resorna är
mer spännande än utlandsresor.
- Jag börjar lära mig att det som funkar för en själv inte
behöver funka för andra. Men för mig och många andra är tystnaden
viktig. Jag har varit på ganska många reträtter och tycker att man
lär känna varandra på helt annat sätt. Kärleken kommer väldigt
naturligt, säger Emil.
Genom att uppsöka den yttre tystnaden går det hitta den inre
tystnaden. Både Peter och Emil har valt bort tv:n och väljer hellre
att meditera eller läsa. Och så förstås att göra musik.
- Även musikskapande börjar ju i tystnad. Och musiken är vårt
språk som vi kan uttrycka oss med, säger Peter Wikström.
Senast uppdaterad: 10 september 2015
Senast jag...

... lärde mig något nytt:
I dag av min kära dotter Lea. Vi har mycket att lära av de
minsta, deras villkorslösa kärlek och enorma tillit att de är
älskade.
… läste riktigt långsamt:
Dagligen. Isak Syrierns "Landet där tankarna funnit ro" och
dagens evangelium enligt kyrkoåret.
... började om:
Varje dag ser jag som en gåva och en möjlighet att börja om.
Människan felar ständigt men har alltid möjlighet att välja det
rätta igen och bli förlåten.
Senast jag..

... läste riktigt långsamt:
På tok för sällan, senast var det nog Wilfrid Stinissens "Det
inre berget".
... nästan skrev en insändare:
När jag såg en liten flicka springa mot sin pappa för att ge
honom en kram. Men pappan var uppslukad av sin mobil och såg henne
inte. Mobilanvändandet har nästan blivit något sjukligt.
... njöt av livet:
Så ofta som jag kan, livet är en ofantlig stor och obegriplig
gåva!
Ecovillage

Ecovillage är en grupp som består av Emil Holmström och Peter
Wikström, Umeå.
Släpper sin fjärde skiva "Jesus of Nazareth" i
november.
Inspireras av musiker som Arvo Pärt, Harold Budd, Federico
Durand, Taylor Deupree och Boys of Canada.

Publicerad i Spira
Nr 4 2015
På webben
10/9 2015