Spira

– Senaste tiden har jag träffat kvinnliga höga chefer i 60-årsåldern som gör mig så peppad. De är nyfikna och utvecklingsdrivna! Så vill jag också att mitt arbetsliv ska utvecklas, säger Johanna Hallin, som arbetar hemifrån Umeå varannan vecka. Bild: Alexandra Andersson Ellis

Pendlar från slum till styrelserum

Mänskliga band i kombination med lärande är det effektivaste sättet att skapa en rättvis värld. Det tror Johanna Hallin som reser världen runt för att jobba med barns rättigheter. Bäst trivs hon i Gravmark.

Kategorier: Spira möter 

Väskorna från senaste resan till Moçambique står fortfarande ouppackade i vindslägenheten på Haga, där Johanna Hallin bor varannan vecka med sina döttrar. Varannan vecka lämnar hon hemstaden för att bo och jobba i Stockholm eller så är hon på resande fot. Hon växlar mellan styrelserum och storstadsslum.

- Jag känner mig nog lika obekväm i båda, säger hon och skrattar. Min garderob är helt "mad". Det är ingen ordning, det är lite fladdrigt urtvättat och lite kostym.

De senaste 15 åren har Johanna besökt över 70 länder och intervjuat tusentals barn och unga om deras livsvillkor och drömmar. Hon har pratat om yttrandefrihet i Burma, sexuella övergrepp i Moçambique och företagande i Ghana. Intervjuerna blir böcker, projektrapporter och beslutsunderlag för företag och organisationer.

Nyfikenheten på omvärlden började redan när hon som 15-åring åkte som utbytesstudent till Washington DC. Det blev en chock att se de enorma klasskillnaderna och de hemlösa på gatorna.

- Det var så fruktansvärt långt ifrån min barndom i Umeå, minns Johanna.

 

Lyssna på fler än ägarna

Efter gymnasiet gjorde hon nästa långresa för att jobba som volontär i en tibetansk flyktingbosättning i Nepal. Och därefter har engagemanget för en bättre värld fortsatt. Sedan två år tillbaka driver Johanna företaget Lumen Behavior med sex medarbetare. Flera av hennes tidigare arbetsgivare är kunder, exempelvis World's Children's Prize - "Barnens nobelpris" och stiftelsen Reach for change, som stöttar sociala utvecklingsprojekt över hela världen, och som hon var med och startade. Bland uppdragsgivarna finns också privata företag som upptäckt vikten av att lyssna på det omgivande samhället. Det kan vara ett vårdföretag som vill göra en livskvalitetsmätning och ett telebolag i Ghana som vill veta mer om landets ungas syn på arbete, framtid och företagande.

- Framtidens ledare måste kunna hantera väldigt komplex information. Det kan vara svårt att ge upp sin expertis och attityden "vi kan det vi gör". Men det går också att tänka: "vi är så sjukt bra på att lyssna".

 

Får svindel av utmaningarna

Företaget Lumen Behaviors vision gör sig bäst på engelska, men en skaplig översättning skulle kunna vara: "Att skapa mänskliga band för en jämlik och mäktig värld". Nyckelorden är "human connection" och "empowered".

- Jag tror inte att det kan finnas någon utveckling utan verklig kontakt mellan människor, säger Johanna Hallin.

Visst får hon ibland svindel av alla de utmaningar som världen står inför, men hon är ändå hoppfull. För att få verklig effekt krävs dock att människor, företag och organisationer med makt går före. Ekonomerna måste med och kunskap från såväl forskare som röstsvaga grupper måste upp på agendorna i beslutsrummen.

- Min inställning till globala problem är att ingen kan göra allt, men att det är vårt mänskliga ansvar att göra det vi kan av det utrymme vi fått. Det händer ju fantastiskt mäktiga saker i världen. Hur kan vi använda den kunskapen för att skapa global välfärd? frågar Johanna retoriskt och sneglar på den gigantiska världskartan som hänger ovanför det kombinerade mat- och arbetsbordet i vardagrummet.

- Vi i nord och väst har det bättre, men det är inte för att vi är bättre. Det måste jag påminna mig själv om hela tiden. Om jag menar allvar med att olika röster ska få höras måste jag själv lämna plats och inse att det alltid finns fler perspektiv.

Visst kan det tyckas långt mellan Korsgatan och Kambodja. Men Johanna har en stark känsla av att hennes liv hänger ihop med de resurssvaga flickorna hon träffade och intervjuade där för att utvärdera om hennes eget företag gör rätt saker.

- Vissa av våra erfarenheter är olika, som att det skräp jag slänger här är samma som dumpas där de bor. Men andra är lika, till exempel erfarenheter av orättvisor i strukturer. Hela poängen med det vi gör på dagarna på vårt lilla kontor är att det ska leda till förbättringar för Kean, Srey La och Phally - annars kunde jag lika gärna göra vad som helst för pengar och vara med mina egna barn i stället!

 

"Vi visste inte. Nu vet vi"

Ett uttryck som Johanna återkommer till gång på gång är "Vi visste inte. Nu vet vi." Det gäller såväl omskärelse av flickor som budgetbeslut och namnet på ett bakverk.

- Får vi chansen att välja lite bättre, så väljer vi oftast det! säger Johanna. Det är extremt få människor på jorden som bara är intresserade av att sko sig. De allra flesta vill att både de själva, deras familj och samhället ska må bra.

Sedan sätter förstås olika saker käppar i hjulet, som traditioner och trender. I Sverige kan det vara den starka individualistiska kulturen där den egna framgången ska mätas.

- Det går inte att anklaga individen. Människor agerar utifrån de spelregler som finns. Vi måste ifrågasätta strukturen.

I de verksamheter bland utsatta grupper som hon tittat på återkommer ett mönster. Genom att tillföra kunskap, ha tålamod, prata värderingar och aktivt undvika pekpinnar hittar människor över hela världen nya lösningar för att förbättra hälsa och levnadsvillkor. Johanna minns mannen hon träffade i en by i Gambia där alla flickor tidigare omskars. Hans femåriga barnbarn var omskuren, ettåringen var det inte, berättade han och fortsatte: "För tre år sedan bestämde vi att vi inte ville göra så längre. Förut visste vi inte. Nu vet vi och vi har bestämt oss."

100 år av upplysningskampanjer mot kvinnlig omskärelse med budskap som "Ni gör fel" lyckades inte skapa förändring, men det gjorde ett lokalt projekt där även den halva av befolkningen som lidit i tysthet till slut vågade berätta.

Kvinnlig omskärelse är ett drastiskt exempel, men alla gör vi fel hela tiden, av olika anledningar, konstaterar Johanna. Problemet är när vi letar argument för att fortsätta göra fel, i stället för att bli nybörjare på att göra på ett nytt sätt.

- Jag blir enormt provocerad när någon tycker att det är viktigare att ha rätt, än att det ska bli bra, fortsätter hon och exemplifierar med den ständigt återkommande debatten kring chokladbollen, som tidigare generationer kallade n*boll, utan att inse problemet.

- Våra far- och morföräldrar visste inte. Men vi vet och därför säger vi chokladboll!

 

Gör bilden av trafficing mer komplicerad

Just nu avslutar Johanna förberedelserna för Child 10 summit i november, en konferens som lyfter fram trafficking genom att uppmärksamma goda exempel på personer och organisationer. Sexhandel med barn är ett ämne som får mycket uppmärksamhet, men där berättelserna ofta är väldigt förenklade - ett oskyldigt offer plockas från ett sammanhang till något hemskt och kan därmed också räddas därifrån.

- Så går det oftast inte till. Trafficking är en bana av olika risksituationer som är kopplade till fattigdom, kulturell kontext och kvinnors roll i familjen.

Effekten av den förenklade bilden kan bli ineffektiva politiska beslut, som att ge mer pengar till polisen så att de kan göra fler räder. Enligt forskningen är det mycket mer effektivt att satsa resurser på fattigdomsbekämpning och stöd till mammor.

- Det kan bli ett politiskt nollresultat. Offer som inte blir offer syns ju inte, konstaterar Johanna.

 

Fristadt i Gravmark

När jobbet blir som intensivast och resorna som flest, längtar Johanna som mest till fritidshuset i Gravmark. Två månader om året flyttar hon dit för att jobba och ha semester. Flera vänner har också hus i byn.

- Det är ett sätt att ha kontinuerliga vardagliga relationer. Jag blir typ förbannad om jag måste åka därifrån på sommaren, säger hon skrattar.

Senast uppdaterad: 22 oktober 2015

Dela

Johanna Hallin besöker en skola i Maputo-provinsen i Moçambique för att genomföra fältarbete med kollegan Amelia Mabecuane från organisationen Santac. Foto: Sofia Runarsdotter.

Två miljoner barn, varav 30 000 barn i Sverige, har utsett Phymean Noun från Kambodja till mottagare av World’s Children’s Prize, ofta kallat ”Barnens Nobelpris”. Johanna Hallin från Umeå har arbetat i många år med organisationen.

Bild: Alexandra Andersson Ellis

Johanna Hallin

ar1505c_johanna

  • Uppväxt på Sandbacka, Umeå
  • Bor i lägenheter i Umeå och Stockholm
  • Familj två döttrar
  • Triv bäst i fritidshuset i Gravmark
  • Äger och driver företaget Lumen Behavior
  • Varit med och startat stiftelsen Reach for change som stöttar sociala utvecklingsprojekt över hela världen, däribland "På rätt köl" och "Crossing boarders" i Umeå.
  • Sitter i styrelserna för Crossing Boarders, World's Children's Prize Foundation och Enetjärn Natur AB.

Senast jag...

... lärde mig något nytt
I dag på förmiddagen när jag diskuterade human-centered design med mina kollegor.

...  längtade hem
Förra veckan i Maputo, Moçambique, när jag intervjuade en 16-årig flicka som säljer sex.

... fick en kram
Av min dotter utanför hennes skola i morse.

... grät
Häromdagen när jag kände mig överväldigad av åtaganden och inte hade ätit lunch.

... njöt av livet
När mina döttrar och jag åt pannkaksfrukost i söndags.

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!