Spira

"Jag upptäckte naturens läkande kraft" säger Susanne Kostet, som fick en stroke för fyra år sedan. Bild: Malin Grönborg

Stroken, sorgen och vägen tillbaka

På ett ögonblick förlorade Susanne Kostet språk och rörlighet i en stroke. Hon har tränat och sörjt, och hittat en väg vidare. Nu vill hon hjälpa andra i en sorgegrupp.

Kategorier: Spira möter 

Susanne Kostet tar emot i Sjukhuskyrkan, där hon i dag jobbar deltid som präst, och sträcker fram vänster hand för att hälsa. Den högra kan hon inte använda. Hon talar med eftertanke, och den som träffat henne före stroken märker skillnad jämfört med hennes tidigare snabba tal.

- Från början kunde jag inte tala eller skriva ett enda ord. Nu kan jag prata, men flödet i språket har jag förlorat, och det tar energi att tala. Jag kan heller inte skriva på samma sätt som tidigare, berättar hon.

Det var en vardagsmorgon i september för snart fyra år sedan som hon föll ihop i badrummet, rakt på hamsterburen. Barnen lyckades få hjälp av ett par grannar, som ringde efter ambulans. När Susanne vaknade på sjukhuset på kvällen kunde hon varken prata eller röra sin högra sida.

- Det var hemskt att vara instängd i kroppen efter att ha varit med om något så traumatiskt, som jag inte kunde förmedla. Det kändes som ett fängelse, minns Susanne.

Redan på tredje dagen var hon så smått på benen igen, men med talet gick det tyngre. Efter ett par veckor, när hon satt och åt en dag, dök det första ordet upp i hennes huvud: "Gud", som hon upprepade intensivt, om och om igen, för att inte förlora det. Samtidigt kom sorgen och tårarna.

- För mig har ord alltid varit förknippade med känslor och när jag tappade språket fick jag inte fatt i mina känslor på samma sätt. Men när orden väl kom, så kom känslorna också, berättar Susanne.

 

Dubbel sorg

Förutom att skapa med orden har arbete med händerna alltid haft en viktig plats i Susannes liv. Månaden före stroken hade hon tagit ledigt på halvtid för att ägna sig åt sitt skapande. Men en dag gick hennes symaskin sönder, och strax efteråt förlorade hon sin egen rörlighet.

- Jag har alltid målat och sytt och stickat, och jag har använt språket i jobbet och haft glädje av att sätta ord på känslor och erfarenheter. Att förlora både språk och rörlighet var en dubbel sorg för mig.

I sitt arbete som präst har Susanne mött många sörjande människor, och redan när hon låg på sjukhuset efter stroken förstod hon att hon själv hamnat i en sorgeprocess. Det hon visste om sorg var att den kan bearbetas, den går att leva med och den kan förändras. Nu fick hon använda sina kunskaper på sig själv. Hon tillät sina känslor att komma fram, grät och var arg, pratade med vänner och en terapeut.

- När orden kom tillbaka skrev jag min
strokehistoria, och det var jätteviktigt för mig. Orden och processen och sorgen hörde ihop, och jag skrev och grät.

Samtidigt som hon hanterade sin sorg tränade Susanne intensivt på att återta både språk och rörlighet, först med hjälp av landstingets resurser, sedan på egen hand, i en forskningsstudie och på en egenhändigt ordnad rehabresa till Spanien. Att kunna kommunicera med sina barn var en stor motivationsfaktor. All sin begränsade energi lade hon på familj, träning och sorgehantering, tills för ett år sedan.

- Jag hade varit så tränings- och sorginriktad, men kände att jag ville leva också! Jag fortsätter att träna, och att sörja ibland, men något hände då, säger Susanne.

I samma veva började hon uppleva naturen på ett nytt sätt, och tillbringade mycket tid vid älven och i skogen.

- Jag upptäckte naturens läkande kraft och var fascinerad av att vara ute. Det hände något med mig när jag befann mig vid vattnet eller i skogen.

 

"Nu handlar det om kärlek"

Susanne har alltid dragits till tysta miljöer, även före stroken. Hon har ägnat sig mycket åt meditation och retreater, och upplever att hennes erfarenheter hjälpte henne när hon gick in i ofrivillig tystnad.

- Tredje dagen på sjukhuset var en dag av fullständig frid. Det är något som kommit och gått sedan. Jag har också haft sömnsvårigheter och varit full av ångest, men jag vet att mötet med mig själv och med Gud inte djupast sitter i orden, även om de är jätteviktiga. Det finns en verklighet bortom orden som bär mig på något sätt.

När hon vaknade efter stroken var hon med om något märkligt. I huvudet fick hon ett tilltal, någon som förmedlade: "Nu kommer det att handla om kärlek". Susanne har funderat på det där, och tycker att hon efter stroken fått syn på att livet handlar om kärlek på ett mer påtagligt sätt.

- Det är lite svårfångat, men kärleken har fått ta plats i mitt liv på ett annat sätt än innan. Jag har fått uppleva så mycket ordlös kärlek och har kärleken som ledstjärna för vad jag väljer att lägga min energi på.

 

Sörjar och skrattar i samtalsgrupp

När Susanne under sin rehab träffade andra personer som drabbats av stroke och frågade dem hur de hanterat sorgen, insåg hon att hon var den första som ställt den frågan till dem. När hon senare fick arbetsträna på Sjukhuskyrkan såddes ett frö till att starta en grupp för strokedrabbade, och ett år senare slog tanken ut i full blom. I höstas kom den första strokegruppen igång, i samarbete med diakon Monica Lundgren på Sjukhuskyrkan.

- Det har varit en hjälp för mig att sörja och bearbeta det som hänt, och i gruppen kunde jag dela med mig av mina erfarenheter. Vi har skrattat och gråtit och pratat om känslor, självbild, relationer och att gå vidare.

I september startas en ny grupp, ganska precis fyra år efter Susannes egen stroke. När hon ser på sin egen situation i dag tycker hon att hon börjar känna igen sig själv.

- Jag får idéer och kan ta vara på mina erfarenheter i mitt arbete. Det är roligt att vara i ett sammanhang och möta människor. Jag har också upplevt att kreativiteten börjar komma tillbaka, och jag tror att jag kommer att hitta sätt att vara kreativ med bara en hand!

Senast uppdaterad: 22 maj 2015

Dela

Susanne Kostet arbetar deltid som präst på sjukhuskyrkan.

Bild: Malin Grönborg

Efter några års rehabilitering har kreativiteten börjat komma tillbaka.

Bild: Malin Grönborg

Senast jag...

… gjorde bort mig:

Eftersom jag har afasi kan jag ibland säga till exempel "tack" i stället för "hej". Det kan kännas lite pinsamt.

 

... började om:

Dagligen. Före stroken var språket fräscht på morgonen, men nu måste jag prata upp mig.

 

… njöt av livet:

Nu på morgonen, när jag promenerade till jobbet. Jag njuter av att leva.

 

… drog täcket över huvudet:

Vissa dagar är jag jättetrött, och i måndags var det en sådan dag.

 

… fick en fix idé:

Jag är idémänniska och får många idéer! Före stroken hade jag nära till att genomföra dem, men nu samlar jag på dem och ser om de håller i längden.

Livet med stroke

En samtalsgrupp om sorg och förluster i samband med stroke.

Kontakta Sjukhuskyrkan 090-785 13 00

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!