När en patient dör på geriatriken tvättar och klär en undersköterska kroppen, precis som medan personen fortfarande levde.
- Det känns bra att få göra ett fint jobb, säger Carina Johansson.
Text Helena Andersson Holmqvist | 22 oktober 2015
Ett antal personer dör varje år på den geriatriska avdelning där
Carina Johansson jobbar. Omsorg om den döende ingår i arbetet.
- Vi fuktar munnen och smörjer läpparna, tvättar kroppen, byter
kläder och ser till att det är fräscht i sängen. Om ingen anhörig
är här och tiden ges sitter någon av oss hos patienten, håller
handen, pratar och spelar kanske lite musik.
När personen dödförklarats tvättas kroppen ren en sista gång,
id-märks och kläs i nattskjorta eller kläder som personen själv
eller de anhöriga valt. Sängen bäddas ren och rummet görs fint med
tända ljus, blommor och kanske en bibel eller psalmbok. De anhöriga
kan hjälpa till om de vill. Carina brukar uppmuntra dem som inte
sett den avlidne att gå in och titta.
- Vissa blir rädda för den döda kroppen, men att få se personen
kan ge tröst och lugn. De allra flesta ser väldigt fridfulla
ut.
Efter visningen beställs en bårtransport ner till bårhuset, och
ofta går en undersköterska med. Det viktigaste för Carina är ett
bra bemötande, även efter att patienten avlidit.
- Jag vill arbeta lugnt och göra snyggt och fint, inte hafsa hit
och dit när jag tar hand om den döda kroppen. Det är att visa
vördnad och respekt.
Carina arbetar enbart med äldre människor, och tror inte att hon
påverkas på samma sätt som om det vore barn eller ungdomar som var
döende.
- Det är naturligt att gå vidare när man är gammal och kroppen
är slut. För vissa kommer döden som en befrielse från sjukdom och
lidande, säger hon.
Senast uppdaterad: 22 oktober 2015
De tar hand om oss efter döden

Vad händer när någon dött? Vi följer kroppens sista resa. Möt
fyra personer som vill ta hand om den döda kroppen med respekt och
värdighet: undersköterskan Carina Johansson, obduktionstekniker
Frode Sörli, begravningsentreprenör
Ulf Påhlsson och kyrkogårdsarbetare
AnnaKarin Danielsson.

Publicerad i Spira
Nr 5 2015
På webben
22/10 2015