Text Helena Andersson Holmqvist | 22 oktober 2015

Till kylrummet på Norra kyrkogården på Sandbacka, eller någon annan av Umeås kyrkogårdar, kommer den avlidne i väntan på begravning. Inför ceremonin tar personal upp kistan, som sedan begravningsbyrån eller de anhöriga dekorerar.

- Det är ganska vanligt att anhöriga vill vara med, och det kan bli väldigt fint och personligt, berättar AnnaKarin Danielsson och visar bilder på en friluftssmyckad kista med djurfäll, tallkvistar och vilda blommor.

I dag är det inte lika vanligt att de anhöriga bär ut och sänker ner kistan i samband med begravningen, så efter ceremonin körs kistan tillbaka in i kylrummet. Någon av de närmaste arbetsdagarna sätter personal ner den i jorden. Kremering görs också så snart som möjligt. För de anhöriga finns möjlighet att vara med, både när kistan sänks ner och vid kremering och urnnedsättning.

Genom hela processen är det viktigt att allt sker på ett värdigt sätt.

- Vi skojar till exempel inte om personen, och när vi sänkt ner en kista har vi alltid en tyst stund och niger eller bockar.

Jobbet på kyrkogård har fått AnnaKarin att fundera mer över döden och hur hon själv vill ha det.

- Många människor är helt oförberedda, särskilt yngre, och jag tror det beror på att vi inte har så mycket kontakt med döden i vår kultur.

I grunden är hon trädgårdsmästare, och drogs framför allt till jobbet för att få arbeta med utemiljö, men hon trivs med alla aspekter av arbetet.

- Att ta hand om avlidna är ett väldigt viktigt jobb. Döden är en naturlig del av livet!

Senast uppdaterad: 22 oktober 2015