Text Lisa  Tegby | 15 december 2016

Kategorier: Lisas bokspalt 

En vän berättade att dagen efter det amerikanska presidentvalet kände hon sig både vanmäktig och förvirrad. Hon behövde tröst och framför allt hopp. Och helt överraskande, när hon var inne i bokhandeln i ett helt annat ärende, hittade hon den. Boken. Den var till henne, sa hon.

Den bok hon råkat på var Kristian Lundbergs "Gud är inte ett främmande namn". Och jag förstår henne. Jag hittade den tidigare i höst och den har blivit en guldgruva för mig. Kristian Lundberg, tidigare för mig mest känd genom sin inträngande arbetarskildring "Yarden", skriver om livet och meningen och om sin tro. Det är en kraftfull tro, kanske just därför att den beskrivs som svag och skör. "Den tro jag håller fast vid är mer brusten än hel. Det är inte ett evangelium för segrare och lejon. Det är en förkunnelse om förlorare och lamm."

Kristian Lundberg skriver om bön som en motståndshandling, om det grundläggande radikala i att erkänna en annan världs möjlighet och om en tro som inte har lov att vända bort sitt ansikte från det lidande som pågår runt omkring oss. När tro och handling, solidaritet och bön på ett självklart sätt får sitta ihop, då växer mitt hopp. Jag får hjälp att inte släppa taget om min framtidstro. Och så är det alltid roligt och upplyftande att läsa när någon som jag inte väntat det beskriver sin tro.

En bok som gett mig både leenden och en och annan aha-upplevele är biskop Mikael Mogrens bok "100 frågor om Gud och 200 svar". Den grundar sig på brev som han fick när han blivit biskop. Det är frågor som "Jag har vilodag när det passar mig. Är det något fel på det?" eller "Finns djävulen på riktigt?" Varje fråga får ett kort och ett långt svar. Det korta svaret är högst en rad lång. På djävulsfrågan svarar han kort: "Det verkar inte bättre." Det långa svaret ger en utläggning på femton-tjugo rader. Boken är rakt på sak, väjer inte för det svåra och är en utmärkt utgångspunkt för egna tankar eller för samtal.

Sen undrar jag om ni har läst bästsäljaren Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna". Det tog ett tag innan jag gav mig på den, men jag blev uppslukad, både av livet i det fattiga Neapel som är väldigt långt ifrån mitt eget, och av väninnesamhörigheten, som jag verkligen kan känna igen mig i. Nu hoppas jag att jag får den andra delen i julklapp. Böcker har alltid varit de bästa julklappar jag kan tänka mig.

Senast uppdaterad: 15 december 2016