Text Kenneth Nordgren | 1 september 2016

Kategorier: Krönika 

Det är med väldigt olika känslor jag fångar dem, i samma hand, men vid olika tillfällen. Den ena gången gläds jag över de röda lingonen som mogna ramlar av sitt gröna ris i skogen där jag går och plockar. Det är en vacker dag när sensommaren fortfarande värmer och jag känner mig som mottagare av gåvor.

Den andra gången fångar jag fallna löv som gulnade och rödmärkta tagit farväl av sin plats på trädet ovanför. Det är en vemodig dag när hösten tagit överhanden. Ännu en sommar är förbi, en del av min livstid är förbrukad.

Så går jag där, i naturen och genom livet, med känslor som möts och bryts. Mina tankar bottnar i ord som skrevs för länge sedan, men som fortfarande fångar tillvarons insikt om att livet har sin gång. "Allt har sin tid."

Med åren har jag försonats med tanken att tillvaron inte kan förklaras och inte alltid går ihop. Det föder samtidigt ett hopp om ett större sammanhang som jag inte kan fånga, men som jag kan ana i stunder som rymmer både det vackra och det vemodiga. Liksom min hand kan ta emot både mogna lingon och fallna löv.

"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen."

"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen."

De odlar i kyrkans gamla sandlåda

Senast uppdaterad: 7 september 2016