"Så går jag där, i naturen och genom livet, med känslor som möts och bryts." Kenneth Nordgren möter hösten med tacksamhet och vemod.
Text Kenneth Nordgren | 1 september 2016
Kategorier: Krönika
Det är med väldigt olika känslor jag fångar dem, i samma hand,
men vid olika tillfällen. Den ena gången gläds jag över de röda
lingonen som mogna ramlar av sitt gröna ris i skogen där jag går
och plockar. Det är en vacker dag när sensommaren fortfarande
värmer och jag känner mig som mottagare av gåvor.
Den andra gången fångar jag fallna löv som gulnade och rödmärkta
tagit farväl av sin plats på trädet ovanför. Det är en vemodig dag
när hösten tagit överhanden. Ännu en sommar är förbi, en del av min
livstid är förbrukad.
Så går jag där, i naturen och genom livet, med känslor som möts
och bryts. Mina tankar bottnar i ord som skrevs för länge sedan,
men som fortfarande fångar tillvarons insikt om att livet har sin
gång. "Allt har sin tid."
Med åren har jag försonats med tanken att tillvaron inte kan
förklaras och inte alltid går ihop. Det föder samtidigt ett hopp om
ett större sammanhang som jag inte kan fånga, men som jag kan ana i
stunder som rymmer både det vackra och det vemodiga. Liksom min
hand kan ta emot både mogna lingon och fallna löv.
"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under
himlen."
"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under
himlen."
De odlar i kyrkans gamla sandlåda
Senast uppdaterad: 7 september 2016

Bild: Lina Eriksson

Publicerad i Spira
Nr 4 2016
På webben
1/9 2016