Torstein Bratvold är en av grundarna till Umeås enda privata asylboende. Engagemanget i flyktingsituationen bottnar i hans egen släkthistoria.
Text Ingela Hjulfors Berg | 17 mars 2016
Kategorier: Spira möter
- Så fort jag får en lucka över åker jag hit. Jag är nog
här 40-50 timmar i veckan. Det finns inget bättre ställe att vara
på, säger Torstein när han tar emot oss på asylboendet UBEC,
Umebygdens etableringscentrum, i före detta sjukhemmet på
Backen.
- Jag känner att jag gör stor nytta här med min kunskap om att
driva företag. Det gör gott i hjärtat, säger han och går med stora
kliv i rask takt mot sammanträdesrummet.
Det är eftermiddag och lugnt på boendet som är ljust och
nyrenoverat. De flesta av de 180 personerna som bor här är på
svenskkurs på något studieförbund i centrum och de äldre barnen är
i skolan. De allra minsta stojar i korridorer och dagrum medan
föräldrarna sitter och småpratar.
Torstein beskriver sig själv som ett besvärligt barn. Han
lämnade hemmet utanför Oslo som 14-åring och sökte sig till
Sverige.
- Jag kände att jag inte passade in någonstans, i dag hade jag
antagligen fått någon bokstavsdiagnos.
Efter att ha haft 30 olika jobb blev han bokhandelsmedhjälpare i
Svedala, Skåne.
- Jag läste massor av skönlitteratur och tänkte att då kan jag
väl studera också.
Han läste in grundskolan i 30-årsåldern, kom in på
maskiningenjörsutbildningen på Lunds tekniska högskola 1984 men tog
aldrig ut examen. Då var han nämligen redan igång med sitt första
IT-företag UPC System som sålde egna hopskruvade datorer till halva
kostnaden jämfört med IBM.
1990 blev Torstein umebo, tack vare sin fru Christina.
- Hon ville hem till Umeå igen efter många år i Skåne. Jag
kanske inte var lika glad över att flytta, men det var bara att
hänga med, säger han och skrattar.
Han blev försäljningschef på Office och sedan dess har karriären
rullat på med andra anställningar och flera egna företag inom
IT-branschen. Han har även hjälpt unga företagare att växa, bland
annat Rapunzel och E&E glasses. Numera är han pensionär,
åtminstone på papperet.
Kände på att komma som flykting
Torstein Bratvold är en av flera delägare i UBEC tillsammans med
Bedros Sakayan, tidigare vd för Björklöven, som också driver
omsorgsföretaget L&S gruppen med assistans och hemhjälp på
flera språk.
- När Bedros väckte idén om att starta ett asylboende som
erbjuder något mer, tände jag till på alla cylindrar. I dag tar det
sju år för en asylsökande i Sverige att komma ut i jobb. Det är
extremt kostsamt både för individen och samhället. Den processen
vill vi förkorta till max tre år.
UBEC genomförde en workshop där de själva fick känna på hur det
skulle vara att komma som flykting till Syrien och ställde sig
frågan vilka basbehov de då skulle ha.
- Det är inte bara de asylsökandes ansvar att bli
integrerade i Sverige, utan även samhällets. Det finns över 100 000
asylsökande i arbetsför ålder i Sverige just nu, genom att de går
sysslolösa kastar vi bort 100 000 arbetsår varje år. Alla måste
samverka för att få integrationen att fungera, säger han med
eftertryck.
UBEC återinvesterar större delen av vinsten i de asylsökandes
olika behov av utbildning med mera.
- Det är klart att vi måste gå runt som privat bolag. Målet är
inte att vi ska bli rika, utan att bli berikade. Vi vill ge varje
asylsökande en bra start på sin väg att bli etablerad i
Sverige.
Lär sig nytt om Sverige
De första flyktingarna kom till UBEC i början av oktober. Första
tiden var kaotisk, men nu finns acceptabla rutiner för både
asylsökande och personal. De boende erbjuds cirka 100 timmar
svensk- och samhällsundervisning genom studieförbunden under
asyltiden. UBEC finansierar en flerdubbling av den tiden för att de
ska få lära sig så mycket som möjligt. Svenska kyrkan har avtal att
leverera mat varje dag, volontärer engagerar de boende i
aktiviteter som sagoläsning, språkkaféer och stickaftnar, och
vårdcentralen besöker dem flera gånger i veckan. Städpersonalen är
tvåspråkig så de kan prata med de boende på deras språk.
Genom sitt engagemang har Torstein lärt sig mycket nytt om det
svenska samhället.
- Mycket är bra, men det är även mycket som inte fungerar, säger
han och nämner att det inte går att betala med kontanter på
lokalbussarna samtidigt som det kan dröja innan asylsökande har
rätt att ha betalkort.
För sjuk för vita bussarna
Hans egen mor Sala kom till Sverige som flykting i april 1945.
Hon är polsk judinna och befriades av de allierade från
koncentrationslägret Bergen-Belsen i norra Tyskland.
- Mor skulle ha kommit med de vita bussarna, men hon var
medvetslös. Hon transporterades därför med båt direkt till Malmö
för vård. Hon var 21 år och hade varit i arbetsläger sedan hon var
16. Hon och en bror var de enda i släkten som överlevde.
Hans mor tillfrisknade efter några månader och åkte till
Göteborg för att jobba på syfabrik, men något uppehållstillstånd i
Sverige fick hon aldrig.
- Det var för att hon var judinna. Judarna stoppades med
id-kontroller överallt i Europa. Känns det igen? Samma sak sker nu
för att stoppa flyktingarna, säger Torstein.
I Göteborg träffade Sala Ole Bratvold från Norge som läste till
byggnadsingenjör på Chalmers. De gifte sig mot sina familjers vilja
och flyttade till Gardemoen utanför Oslo. Torsteins far Ole satt i
fängelse under kriget för att ha smugglat mat till ryska
straffarbetare på Gardemoens militärflygfält. I samma cell satt den
kände författaren och motståndsmannen Petter Moen, som skrev dagbok
på toapapper med en spik. Han omkom senare på väg till ett
koncentrationsläger i Tyskland, men dagboken återfanns och gavs ut
efter kriget. I tv-serien från 1968 gestaltades även Torsteins far,
berättar han.
"Kan inte glömma"
I dag bor Torsteins mor Sala i Oslo. Hon är 92 år och han hälsar
på var tredje vecka.
- Hon har lite svårt att röra sig efter en stroke, men annars är
det inget fel på henne. Hon är en fantastiskt självständig kvinna,
som tidigare bodde i Spanien eller på Cypern på vintrarna. Hon
tränar flera gånger i veckan och har varit aktiv i flera
föreningar.
Torstein visar ett tidningsklipp av en intervju som gjordes med
henne i en norsk tidning för några år sedan. Rubriken lyder: "Vill
inte komma ihåg, kan inte glömma".
- Vi syskon visste att mamma var judinna och suttit i
koncentrationsläger, men vi pratade aldrig om det. Hon har
återberättat en del för min fru. Det var tufft att komma till Norge
efter kriget. Judar var inte väl ansedda. Både min mor och far
talade tyska. De uttryckte aldrig något hat mot tyska folket,
däremot mot den tyska staten. De lärde oss barn att se den enskilda
människan, att aldrig döma människor i grupp. "Lyssna på dem du
möter!", uppmanade de oss. Om alla hade gjort det, så skulle vi
inte ha haft några krig någonsin.
Senast uppdaterad: 7 september 2016

Ett möte mellan generationer och kulturer. Torstein och Mustafa samsas i soffan.
Bild: Malin Grönborg

Torstein Bratvolds polska mor Sala kom till Sverige från koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945. Hans far Ole föll för hennes skönhet och de gifte sig och flyttade till Norge.
Bild: Privat -
Senast jag...
…gjorde skillnad
När jag för några veckor sedan tillsammans med några vänner
samlade in 44 000 kr så att Asraa och Wasam kunde åka tillbaka till
Grekland för att leta efter sina två barn som de förlorat under
båtresan till Grekland.
…blev berörd på djupet
I dag blir jag det hela dagarna, när jag ser att vi inte ger de
människor som har flytt från krig och elände den möjligheten de
förtjänar för att kunna etablera sig i vårt samhälle.
…lärde mig något nytt
När jag fick veta att man måste kunna prata svenska för att bli
blodgivare.
…skrattade
När Miriam, en funktionshindrad liten flicka på boendet,
sprudlade av glädje och skratt över sin nya gåstol.
…stannade upp
När Migrationsverket ställer krav på att förtäta, med fler
boende i vår anläggning.
Torstein Bratvold
Yrke: Företagare
Ålder: 64 år
Familj: Fru, tre barn och två barnbarn.
Styrelseuppdrag: Almi nord, Wasaline, GF chansen, L&S
gruppen, Shift Education, Zert, Företagarna, Hi5, Umebygdens
etableringscentrum, Policyfabriken.
Gör på fritiden: Läser, åker skidor och är i vår vackra
trädgård.
Äter helst: Allt som är gott.

Publicerad i Spira
Nr 2 2016
På webben
17/3 2016