Text Ingela Hjulfors Berg | 17 mars 2016

Kategorier: Spira möter 

- Så fort jag får en lucka över åker jag hit. Jag är nog här 40-50 timmar i veckan. Det finns inget bättre ställe att vara på, säger Torstein när han tar emot oss på asylboendet UBEC, Umebygdens etableringscentrum, i före detta sjukhemmet på Backen.

- Jag känner att jag gör stor nytta här med min kunskap om att driva företag. Det gör gott i hjärtat, säger han och går med stora kliv i rask takt mot sammanträdesrummet.

Det är eftermiddag och lugnt på boendet som är ljust och nyrenoverat. De flesta av de 180 personerna som bor här är på svenskkurs på något studieförbund i centrum och de äldre barnen är i skolan. De allra minsta stojar i korridorer och dagrum medan föräldrarna sitter och småpratar.

Torstein beskriver sig själv som ett besvärligt barn. Han lämnade hemmet utanför Oslo som 14-åring och sökte sig till Sverige.

- Jag kände att jag inte passade in någonstans, i dag hade jag antagligen fått någon bokstavsdiagnos.

Efter att ha haft 30 olika jobb blev han bokhandelsmedhjälpare i Svedala, Skåne.

- Jag läste massor av skönlitteratur och tänkte att då kan jag väl studera också.

Han läste in grundskolan i 30-årsåldern, kom in på maskiningenjörsutbildningen på Lunds tekniska högskola 1984 men tog aldrig ut examen. Då var han nämligen redan igång med sitt första IT-företag UPC System som sålde egna hopskruvade datorer till halva kostnaden jämfört med IBM.

1990 blev Torstein umebo, tack vare sin fru Christina.

- Hon ville hem till Umeå igen efter många år i Skåne. Jag kanske inte var lika glad över att flytta, men det var bara att hänga med, säger han och skrattar.

Han blev försäljningschef på Office och sedan dess har karriären rullat på med andra anställningar och flera egna företag inom IT-branschen. Han har även hjälpt unga företagare att växa, bland annat Rapunzel och E&E glasses. Numera är han pensionär, åtminstone på papperet.

 

Kände på att komma som flykting

Torstein Bratvold är en av flera delägare i UBEC tillsammans med Bedros Sakayan, tidigare vd för Björklöven, som också driver omsorgsföretaget L&S gruppen med assistans och hemhjälp på flera språk.

- När Bedros väckte idén om att starta ett asylboende som erbjuder något mer, tände jag till på alla cylindrar. I dag tar det sju år för en asylsökande i Sverige att komma ut i jobb. Det är extremt kostsamt både för individen och samhället. Den processen vill vi förkorta till max tre år.

UBEC genomförde en workshop där de själva fick känna på hur det skulle vara att komma som flykting till Syrien och ställde sig frågan vilka basbehov de då skulle ha.

- Det är inte bara de asylsökandes ansvar att bli integrerade i Sverige, utan även samhällets. Det finns över 100 000 asylsökande i arbetsför ålder i Sverige just nu, genom att de går sysslolösa kastar vi bort 100 000 arbetsår varje år. Alla måste samverka för att få integrationen att fungera, säger han med eftertryck.

UBEC återinvesterar större delen av vinsten i de asylsökandes olika behov av utbildning med mera.

- Det är klart att vi måste gå runt som privat bolag. Målet är inte att vi ska bli rika, utan att bli berikade. Vi vill ge varje asylsökande en bra start på sin väg att bli etablerad i Sverige.

 

Lär sig nytt om Sverige

De första flyktingarna kom till UBEC i början av oktober. Första tiden var kaotisk, men nu finns acceptabla rutiner för både asylsökande och personal. De boende erbjuds cirka 100 timmar svensk- och samhällsundervisning genom studieförbunden under asyltiden. UBEC finansierar en flerdubbling av den tiden för att de ska få lära sig så mycket som möjligt. Svenska kyrkan har avtal att leverera mat varje dag, volontärer engagerar de boende i aktiviteter som sagoläsning, språkkaféer och stickaftnar, och vårdcentralen besöker dem flera gånger i veckan. Städpersonalen är tvåspråkig så de kan prata med de boende på deras språk.

Genom sitt engagemang har Torstein lärt sig mycket nytt om det svenska samhället.

- Mycket är bra, men det är även mycket som inte fungerar, säger han och nämner att det inte går att betala med kontanter på lokalbussarna samtidigt som det kan dröja innan asylsökande har rätt att ha betalkort.

 

För sjuk för vita bussarna

Hans egen mor Sala kom till Sverige som flykting i april 1945. Hon är polsk judinna och befriades av de allierade från koncentrationslägret Bergen-Belsen i norra Tyskland.

- Mor skulle ha kommit med de vita bussarna, men hon var medvetslös. Hon transporterades därför med båt direkt till Malmö för vård. Hon var 21 år och hade varit i arbetsläger sedan hon var 16. Hon och en bror var de enda i släkten som överlevde.

Hans mor tillfrisknade efter några månader och åkte till Göteborg för att jobba på syfabrik, men något uppehållstillstånd i Sverige fick hon aldrig.

- Det var för att hon var judinna. Judarna stoppades med id-kontroller överallt i Europa. Känns det igen? Samma sak sker nu för att stoppa flyktingarna, säger Torstein.

I Göteborg träffade Sala Ole Bratvold från Norge som läste till byggnadsingenjör på Chalmers. De gifte sig mot sina familjers vilja och flyttade till Gardemoen utanför Oslo. Torsteins far Ole satt i fängelse under kriget för att ha smugglat mat till ryska straffarbetare på Gardemoens militärflygfält. I samma cell satt den kände författaren och motståndsmannen Petter Moen, som skrev dagbok på toapapper med en spik. Han omkom senare på väg till ett koncentrationsläger i Tyskland, men dagboken återfanns och gavs ut efter kriget. I tv-serien från 1968 gestaltades även Torsteins far, berättar han.

 

"Kan inte glömma"

I dag bor Torsteins mor Sala i Oslo. Hon är 92 år och han hälsar på var tredje vecka.

- Hon har lite svårt att röra sig efter en stroke, men annars är det inget fel på henne. Hon är en fantastiskt självständig kvinna, som tidigare bodde i Spanien eller på Cypern på vintrarna. Hon tränar flera gånger i veckan och har varit aktiv i flera föreningar.

Torstein visar ett tidningsklipp av en intervju som gjordes med henne i en norsk tidning för några år sedan. Rubriken lyder: "Vill inte komma ihåg, kan inte glömma".

- Vi syskon visste att mamma var judinna och suttit i koncentrationsläger, men vi pratade aldrig om det. Hon har återberättat en del för min fru. Det var tufft att komma till Norge efter kriget. Judar var inte väl ansedda. Både min mor och far talade tyska. De uttryckte aldrig något hat mot tyska folket, däremot mot den tyska staten. De lärde oss barn att se den enskilda människan, att aldrig döma människor i grupp. "Lyssna på dem du möter!", uppmanade de oss. Om alla hade gjort det, så skulle vi inte ha haft några krig någonsin.

Senast uppdaterad: 7 september 2016