Hon åkte på konfaläger som stolt ateist. Fem år senare kallar Amanda Wisselgren kyrkan för ”sitt andra hem”.
Text Ulrika Ljungblahd | 8 september 2016
Kategorier: Spira möter
- Jag vet! Det låter hemskt klyschigt - typ "nu kan du lägga
ifrån dig ditt manus". Men min församling har faktiskt vuxit fram
till ett andra hem.
Amanda Wisselgren sitter i ungdomsenhetens stora soffa i Umeå
stads församlingsgård. Vi pratar om hur hon hamnade i kyrkan, om
erfarenheterna av att ha jobbat ett år som volontär i församlingen
och om den kommande resan till Filippinerna. Då och då kollar hon
mobilen eftersom en familj EU-migranter med kort varsel tvingats
flytta från sin lägenhet.
- Till Nordmaling. Och de jobbar här i Umeå, säger hon
upprört.
De senaste två åren har utsatta EU-migranter varit Amandas
hjärtefråga. Hon minns fortfarande sitt första möte med tiggaren
som satt och frös utanför Lagerhaus.
- Jag gav henne mina vantar. Dagen därpå hade hon inga vantar på
sig och jag förstod att "så klart att hon inte har vantar, då får
hon ju inga pengar".
Så följde en tid av diskussioner med en "klok omgivning".
Vännerna gick igenom alla de vanliga stadierna kring den nya
situationen med människor på huk utanför mataffärer och på torget,
från "Vad drygt att tiggarna är så påstridiga" och "Rumänien borde
göra något" till "Vi måste prata med dem och sätta oss in i deras
situation".
Amanda engagerade sig i föreningen Hjälp Västerbottens tiggare.
Tillsammans med ett gäng ungdomar ordnade hon en swish-
insamling under musikfestivalen Umeå Open. Hon lärde känna flera
av EU-migranterna och besökte husvagnslägret i Baggböle
regelbundet.
- Sen dök tanken på barnen upp. Där har vi ju en möjlighet att
sätta stopp för generationer av utanförskap!
Lattjo ger svenskt sammanhang
När Amanda efter studenten fick möjligheten att driva ett
valfritt projekt under sitt "ungdomsår" i Umeå stadsförsamling
startade hon Lattjo. Lattjo, som betyder glad och bra på rumänsk
romani, är en verksamhet för barn till rumänska EU-migranter. Varje
lördag förra läsåret var källaren i församlingsgården i stan öppen
för lunch, lek och aktiviteter som besök på Bildmuseet eller
biblioteket. Spira hälsar på en lördag i slutet av vårterminen.
- Alla behöver ett sammanhang. De här barnen har inte ett lika
tydligt sammanhang som andra svenska barn, säger Amanda medan hon
steker falukorv.
När Viktor, Denisa och de andra barnen kommer hejar hon på alla
med namn. Efter mat och samling leker och pratar dagens fyra
volontärer med barnen. Totalt är ett 15-tal frivilliga mellan 16
och 70 år engagerade. Med Lattjo ville Amanda Wisselgren ge barnen
en meningsfull sysselsättning och samtidigt ge umebor en möjlighet
att sätta sig in i EU-migranternas situation
- Jag har lärt mig fantastiskt mycket av de ideella ledarna. Och
barnen är också fantastiska, jag lär mig jättemycket!
"Hej, vill du ha en möjlighet att växa upp?"
Vad som händer med Lattjo i höst är inte klart, men nästa person
som gör Ungdomsåret kommer att driva ett annat projekt. Amanda var
den första som gjorde Ungdomsåret i Umeå stadsförsamling. Det är
ett slags volontärår med ett litet arvode - och med en
lägenhet. Amanda beskriver erbjudandet som: "Hej, här har du
en möjlighet att växa upp, vill du ha den?"
- Första dagen tog jag mitt pick och pack och gick till jobbet.
Sen gick jag till den tommaste lägenhet jag sett. Jag, min pappa
och lillebror beställde pizza, mamma var med via Skype, minns
Amanda.
Under året blev lägenheten så småningom Amandas "lilla håla",
även om hon inte var riktigt beredd på omställningen att gå från
skola till jobb.
- Man är död på kvällen och orkar inte hänga med sina kompisar
som tidigare. Det är en stor förändring att inte dela vardagen med
dem längre.
En anledning till att hon tackade ja till erbjudandet är att
kyrkan, och särskilt ungdomsenheten, har blivit en plats där hon
fått utrymme för sina idéer och kunnat spinna vidare på andras. Den
röda tråden i hennes engagemang är allas lika värde.
- Hur kan någon inte vara feminist eller antirasist? Det känns
väl helt självklart!
Lillebror sålde sitt hår
Kanske är en förklaring till hennes engagemang de många
flyttarna som barn. Under låg- och mellanstadiet gick hon i fem
olika skolor.
- Jag var tvungen att vara social, men det är klart att jag blev
utanför ibland, minns Amanda. När jag vet hur det känns att vara ny
i ett sammanhang så vill jag stå upp för andra som är i samma
situation nu.
Amandas stora förebild är hennes lillebror som bara var tio år
när han sålde sitt midjelånga hår till en perukmakare och sedan
skänkte pengarna till Barncancerfonden.
- Det är det mest inspirerande jag någonsin kommer att vara med
om! Jag vill verkligen vara en bra förebild för honom, precis som
han är för mig!
Plojiga ledare gjorde intryck
Att kyrkan skulle bli arenan för hennes engagemang var inte
självklart. När hon 15 år gammal åkte på konfirmationsläger var det
som "stolt ateist".
- Jag har alltid varit en sucker för kompistrycket, säger Amanda
med ett skratt som förklaring till varför hon ändå åkte med
kompisarna till Norrbyskär.
De uppmuntrande och plojiga ledarna gjorde ett outplånligt
intryck på Amanda.
- Jag mötte människor som var den person jag ville vara! Jag
insåg att jag också kan vara utåt och säga vad jag tycker! berättar
Amanda, som tidigare lätt hamnat i clownfacket, men tyckte att hon
togs seriöst på lägret.
Efter lägret gick hon kyrkans ledarutbildning och började så
småningom kalla sig kristen. Nu har hon arbetat som ledare på
konfirmationsläger under fyra somrar.
- Det är ett ärofyllt uppdrag. Jag minns första gången när
föräldrarna sa hej då till sina barn och jag tänkte "Oj, jag ska ta
hand om deras barn, och jag är ett barn!"
I höst åker Amanda Wisselgren med "Ung i världsvida kyrkan" till
Filippinerna. I tre månader ska hon bo och arbeta i lokala kyrkor
med fyra personer från andra delar av Sverige.
- Jag är supertaggad på att träffa andra kristna från Sverige.
Jag gillar ju det kristna sammanhanget jag finns i, men har inte
jättestor tro på resten, säger hon och skrattar.
Resan blir den första långresan utan Amandas familj.
- Jag hoppas att jag inte ska längta hem allt för mycket. Jag
har alltid älskat att lära känna nya kulturer, säger Amanda, som är
lite orolig för att gå vilse, men inte för mat eller boende. Jag är
inte så petig med sånt, men jag tycker det verkar lite läskigt att
inte veta vad man kan säga. Deras nya president "Trump of Asia" ger
lite nya förutsättningar.
Efter höstmånaderna på andra sidan jorden ska Amanda berätta om
sina erfarenheter. Sedan vill hon flytta till England för att jobba
på den brittiska accenten och läsa vid Uppsala universitet. Bland
annat.
- Jag har så många saker jag vill hinna med medan jag är ung,
säger Amanda. Jag har ju bara fem år på mig att vara en "framåt,
ung person".
Amanda Wisselgren startade barnverksamheten Lattjo för
EU-migranternas barn i Umeå. I samarbete med Kulturverket
arrangerades bland annat fotoutflykter.
Senast uppdaterad: 9 november 2017

I gruppen Lattjo mötte volontärer i alla åldrar barn till EU-migranter i Umeå.
Bild: Ulrika Ljungblahd

Tillsammans med Kulturverket gjorde barnen i Lattjo utflykter och fotouppdrag.
Senast jag...
… gjorde bort mig
Glömde plånboken på bussen i går, det kändes lite surt.
... bad
Ibland ber jag lite spontant men de gångerna kommer jag inte
ihåg. Här om veckan bad jag då min lillebror höll i en bön under
sitt konfirmationsläger under en besöksdag. Det var häftigt!
... drog täcket över huvudet
När det blev klart att alla barn som befinner sig i Umeå kommun
inte har en självklar rätt till skolgång. Det är få saker som gör
mig så upprörd. Jag blev så oerhört besviken.
3 milstolpar
Flytten till Vallentuna.
Vi bodde där tre år. Jag kommer inte ihåg jättemycket, men jag
kommer ihåg mina kompisar. Om vi inte flyttat dit hade jag inte
blivit lika social. Om vi inte flyttat hem till Umeå igen hade jag
nog varit en helt annan person i dag, troligen dryg och lite
"bratig".
Tiden efter mitt konfirmationsläger.
Jag bestämde mig för att inte konfirmeras, men valde ändå att gå
på ledarutbildningen LUB efteråt. Jag fick ställa alla klassiska,
lite dryga, frågor och till slut föll polletten ner. På nästa
konfirmandupptakt döptes och konfirmerades jag och en kompis. Sedan
dess har jag varit ledare på fyra konfaläger.
Kristin Amparo under Umeå Open.
Hon berättade om vara svensk och ändå inte se svensk ut. Jag
relaterade jättemycket. Min pappa är adopterad så jag råkar se
asiatisk ut. Jag förstår nyfikenheten, men blir lite less när alla
som tredje fråga undrar var jag kommer ifrån. Samtidigt tror jag
att det gör det lättare för mig att försöka sätta mig in vad andra
kan tycka är jobbigt.