Bara att tänka på Syrien får Eva Gouriyes ögon att fyllas med tårar.
– Man måste ha ett hemland, och vårt är borta. Men Sverige är ett bra land som ger oss en chans.
Text Helena Andersson Holmqvist | 4 februari 2016
Kategorier: Spira möter
Eva Gouriye välkomnar oss ute på den kalla trappan med ett varmt
leende. Här i villan i Sävar bor hon tillsammans med sin man Salim
och två söner. En vuxen dotter bor i Stockholm. Vid den sprakande
brasan inne i vardagsrummet bjuder hon på kaffe och hembakad
gräddtårta.
- Jag bakar gärna och lagar mat, berättar hon och frågar vilka
av bären på tårtan jag tycker bäst om innan hon skär upp en
bit.
Eva Gouriye har just avslutat veckans arbete på Tundalsskolan i
Robertsfors, där hon jobbar som studiehandledare i matematik för
ensamkommande barn, många från Afghanistan.
- Jag kan förstå dem och känna med dem - jag har ju också
invandrarbarn. Jag berättar för dem att det bästa sättet att få en
bra framtid i Sverige är att lära sig språket och utbilda sig,
säger Eva och berättar om barnens sorg över att inte vara med sina
familjer eller ens veta hur de mår.
Flyttade för barnens framtid
Jag frågar hur hon själv känner när hon tänker på situationen i
landet som hon flyttat ifrån, Syrien.
- Nej, jag kan inte prata om Syrien. Jag känner en så stor sorg.
Det är ett jättefint land, som jag inte kan besöka. Där fanns min
barndom och hela mitt liv och det har bara försvunnit, säger hon
och tystnar.
Eva kom till Sverige tillsammans med sin familj för snart två
och ett halvt år sedan, men flytten från Syrien hade startat flera
år tidigare.
- Det var krig i Irak, men ännu inte i Syrien. Min man tänkte
att det nog skulle bli krig där också och ville flytta för att
barnen skulle få en bra framtid.
I staden Qamishli levde familjen ett bra liv. Salim hade en
privatklinik där han arbetade som läkare och Eva var lärare på en
handelsskola och hyrde ut bröllopsklänningar som sidosyssla. Men
oron för framtiden fick Salim att flytta till Danmark, och ett år
senare följde resten av familjen efter. När kriget väl startade var
de tacksamma att inte längre befinna sig i Syrien, men livet i
Danmark var inte helt enkelt.
- Vi mötte mer rasism i Danmark än här. När min man fått dansk
läkarlegitimation lyckades han inte få något fast jobb och vi
flyttade fyra gånger på fyra år, berättar Eva.
Med hjälp av läkarkontakter i Sverige valde familjen att ta
klivet över Öresund, och hamnade till slut i Sävar. Salim fick fast
jobb och därefter permanent uppehållstillstånd.
- Allt gick jättebra och vi är väldigt tacksamma. Sverige är ett
bra land, som ger oss chans att jobba och utvecklas.
Förvirrade att de kunde danska
Eva själv ville snabbt komma igång med svenskstudierna och gick
till Komvux med dottern för att göra språktest. Bedömarna blev lite
förvirrade av att de svarade på danska, men lät dem hoppa över SFI
och gå direkt på en grundutbildning i svenska. Därefter gick Eva
Korta vägen, en utbildning skräddarsydd för att få akademiker från
andra länder snabbt klara för arbetsmarknaden. Efter praktik som
studiehandledare för ensamkommande barn på Tundalsskolan blev hon
erbjuden jobb där.
- Egentligen är det min dröm att arbeta som ekonom, som jag är
utbildad till, och som lärare behövs ju bra nivå på språket. Men
när jag började insåg jag att det inte var så svårt och mitt språk
har utvecklats.
Vid sidan av arbetet ska Eva gå en tolkutbildning på distans,
som hon just blivit antagen till, och har planer på att ta körkort
till sommaren. Hon ska också hjälpa arabisktalande på ett
asylboende i Umeå med deras svenskstudier.
Vän i Umeå gav sammanhang
När Eva hade varit i Sverige ett par månader hörde hon talas om
Vän i Umeå, en mötesplats för svenskar och invandrare. Hon anmälde
sig och blev hopmatchad med Åsa Norin, en av initiativtagarna.
- Jag fick stor hjälp av Åsa. Det är skönt att ha någon bredvid
dig, som du kan fråga vad du vill. Hon var den första svenska
person jag blev vän med!
Vän i Umeå har gemensamma aktiviteter för alla som är med, som
utflykter, tacomiddagar och knytfika. Nästa steg är att ordna
gruppträffar för personer med liknande intressen, exempelvis
skogsutflykter och biobesök.
- Först och främst har det gett mig en känsla att jag är
accepterad av det svenska samhället. När jag varit med i några
månader fick jag en fråga om att vara med i ansvarsgruppen och blev
väldigt stolt!
Bra med svensktalande kompis
Eva intervjuar de arabisktalande som vill vara med, för att
kunna matcha ihop dem med svensktalande. Hon brukar tipsa
invandrare hon träffar att det är bra att vara med i Vän i Umeå,
bland annat för att utveckla språket.
- När de kommer till träffarna och ser att jag är invandrare och
en av de ansvariga där tror jag att de förstår att det är en bra
verksamhet, annars skulle jag ju inte vara där.
Från början i Vän i Umeå var det fler invandrare som var
intresserade av kontakt än svensktalande, men på senaste tiden har
det blivit tvärtom, med fler svenskar som vill hjälpa till.
- Det är väldigt bra om man får någon svensktalande som kompis
och känner att samhället accepterar en, för man påverkas mycket av
det, precis som man påverkas av att mötas av avstånd.
Senast uppdaterad: 7 september 2016

Engagemanget i "Vän i Umeå" har gett Eva Gouriye en känsla av att vara accepterad av det svenska samhället.
Bild: Malin Grönborg
Eva Gouriye
Ålder: 49 år
Familj: Man Salim och tre barn 15, 19 och 23 år.
Bor: Sävar med man och de två yngsta barnen.
Uppvuxen: Qamishli i Syrien.
Yrke: Utbildad ekonom, arbetade som lärare på handelsskola i
Syrien. Nu studiehandledare.
Språk: Modersmål arabiska, men talar också syrianska, danska,
svenska och engelska och bulgariska (har bott i Bulgarien i två
år).
Senast jag...
… grät
- Nu, när du frågade mig om Syrien. Jag gråter när jag pratar om
eller tänker på Syrien.
… bad
- Kanske tusen gånger per dag säger jag "Tack, Gud". Jag tackar
Gud för allt, att vi är trygga och har hälsan.
… njöt av livet
- Jag är en person som alltid är nöjd. Senast jag njöt extra var
när jag fick mitt jobb.
… längtade hem
Här är jag ju hemma varje dag, men till Syrien längtar jag
väldigt ofta, särskilt när jag tänker på att jag inte kan besöka
landet.

Publicerad i Spira
Nr 1 2016
På webben
4/2 2016