Vanligtvis är hon präst och pedagog i Vännäs. En vecka om året byter Maggan Rehnberg om till uniform och blir fältpastor.
Text Ulrika Ljungblahd | 27 oktober 2016
Kategorier: Spira möter
Det rullar stridsvagnar längs Umeås gator och från I20-skogen
smattrar det mer än vanligt när Hemvärnets 13:e bataljon har övning
sommaren 2016. Vilket fingerat scenario som de hundratals
soldaterna övar är hemligt, men det skulle kunna vara ett anfall
mot kraftverket i Stornorrfors eller attacker på länets
nyhetsredaktioner.
Styrkorna leds av en stab på 20 personer, där bataljonspastor
Margaretha "Maggan" Rehnberg ingår. I stabsrummet på I20-området
ligger kartor utspridda över borden, så dit får ingen utomstående
komma. I stället tar Maggan oss med till fältköket där lunchkärlen
som innehållit kycklinggryta precis återlämnats. Snart ska 400
personer i skogen ha viltskav till middag, så för kökspersonalen är
övningen egentligen ingen övning - det är alltid skarpt läge.
- De här dagarna är lite som ett jättestort rollspel, ett läger
för vuxna, konstaterar Maggan efter att ha småpratat med kockarna,
som också har avtal med Försvarsmakten om att ta ledigt från sina
civila jobb för att årligen göra ett visst antal övningsdagar.
Som fältpastor ansvarar Maggan för själavård, andakter och
gudstjänster.
I veckan har hon även fått i uppgift att titta närmare på
bataljonens grav- och begravningsrutiner.
- Hur gör vi om 30 fiender och 30 av våra soldater dör? Var
förvarar vi kropparna?
Maggan ska också skriva ett brev till anhöriga som förlorat
någon nära. Dagarna framöver funderar hon på formuleringarna medan
hon träffar soldater på fältet. Som fältpastor brukar hon besöka
olika grupper varje övning. Sist var det båtgruppen utanför
Robertsfors där hon fick åka Stridsbåt 90, den här veckan ska hon
hälsa på mc-
ordonnanserna, alltså kurirer på motorcykel. Maggan har valt att
inte bära vapen. Däremot har hon uniform.
- Första gången jag tog på den kändes det som jag klädde ut mig,
men nu hör den till. Det är ju fantastiskt bra kläder!
I sin högra benficka har hon - precis som alla andra - ett
första förband. I sin vänstra har hon den gröna Fältandaktsboken
med kända psalmer, böner på olika språk och för skilda
trosinriktningar samt tänkvärda verser.
- Det är fint att få ha en stilla stund och tänka på något
annat. Mycket de gör under övningarna väcker många tankar.
Kanske är det därför korum, som gudstjänsterna kallas inom
militären, brukar vara välbesökta. Första gången tryckte Maggan upp
40 sångblad, men det kom 80 personer. För två år sedan på Gumboda
hed samlades nästan 700 personer utomhus för att sjunga
ackompanjerade av Hemvärnets musikkår och höra Maggan predika.
Det var år 2009 som Maggan Rehnberg, rätt förvånad över
bataljonschefens fråga, tackade ja till att påbörja utbildningen
till bataljonspastor. Hon hade ingen erfarenhet av militären, men
gillade utmaningen.
- Första året satt jag mest som ett frågetecken, säger hon och
skrattar.
Känslan av att komma in i ett helt nytt sammanhang med speciella
kläder och mängder av förkortningar och fackuttryck gav nya
insikter. Inte minst för det egna jobbet och engagemanget i
kyrkan.
- Det är viktigt att vara tydlig och informativ! Ingen ska känna
sig osäker eller dum i en gudstjänst. Om jag inte känner mig trygg
första gången jag kommer till kyrkan, kanske jag aldrig kommer
tillbaka, säger hon, som tycker att Hemvärnet påmint henne om
vikten av att se människors olika styrkor och ge dem uppgifter.
- Ibland nedvärderar vi människor och vad de kan, säger hon lite
självkritiskt.
Delaktighet och "vi" är ord som återkommer när Maggan pratar om
kyrkans liv. Under torsdagarnas ungdomskvällar lagar ungdomarna mat
tillsammans och ansvarar för andakten. Själv ser hon sig oftast som
coach. Någon reklam för gruppen har hon aldrig gjort - "är det
tillräckligt bra berättar man för kompisarna". Och det verkar
fungera - i år går 30 ungdomar ledarutbildningen i Vännäs. Även
helgernas gudstjänster ska präglas av delaktighet. Olika
gudstjänstgrupper med varierade åldrar turas om att planera
söndagarna.
- Det är inte att jag är lat, utan det är bibliskt att dela på
uppgifterna. "Vi" är ett av den helige andes vanligaste ord!
Redan som tonåring, när hon som nykristen var engagerad i EFS i
Boliden, fick hon vara mötesledare. Sedan följde tio år av årliga
besök i en kyrka i Sankt Petersburg där delaktigheten var helt
avgörande för den underjordiska församlingen, som träffades på
olika platser varje vecka.
- Alla som var med på gudstjänsten skrev vad de ville bidra med
på små lappar och skickade fram till mötesledaren, minns Maggan.
Det var fantastiskt!
Även inom Hemvärnet är "vi" ett viktigt begrepp.
- Många är ju med för att de känner ansvar för samhället och kan
bli utkallade vid bränder och eftersökningar.
Efter senaste årets terrordåd i Europa och diskussioner om att
återinföra allmän värnplikt tycker Maggan Rehnberg att det verkar
som att fler unga, både män och kvinnor, söker sig till Hemvärnet.
Om två år träffar hon soldaterna igen för nästa stora övning i
fält. Dessförinnan ska hon till Enköping tillsammans med
stabspersonal från hela Sverige. Och förstås fortsätta vara präst
och pedagog i Vännäs församling.
Senast uppdaterad: 9 november 2017

I sin vänstra benficka har fältpastor Maggan Rehnberg den gröna andaktsboken.
Bild: Lina Eriksson
Fältpastorer...
- Har kunskaper i själavård, personaltjänst, krisstöd och
Försvarsmaktens värdegrund
- Är vigd/ordinerad inom de av svenska staten erkända
trossamfunden
- Har teologisk examen eller utbildningansvarar för militära
själavården
- Genomför korum, minnesgudstjänster och utbildar i
krisstöd.
3 milstolpar
1980 - Reste till Sankt Petersburg
Vänförsamlingen i Sankt Petersburg som vi besökte från gymnasiet
och tio år framåt. Mötet med den underjordiska församlingen där
kyrkan var förbjuden har påverkat mig jättemycket. Det var
jättefarligt att gå dit, men de firade fantastiska gudstjänster där
alla som var med bidrog med en sång, en bön eller något annat.
1990 - Fick sjuk son
Vår nyfödde son var svårt sjuk och vi levde i dödsskugga i sex
år innan han som genom ett mirakel blev friskförklarad. Jag lärde
mig hur man bemöter någon som har ett sjukt barn och som är rädd
för döden. Ingen vågade prata med mig om döden, om hur det kändes
att han kunde dö. Många ville förmedla ett hopp, men ibland måste
man få stanna i det svåra.
1996 - Började i bönegrupp
Sedan jag flyttade till Vännäs är jag med i en bönegrupp som
funnits i 30 år. Det är ett helt otroligt nätverk med kvinnor som
träffas varannan vecka. Vi pratar och delar böneämnen med
varandra. Jag påminns om att bönen är ett vi. Om jag inte
orkar be, så orkar någon annan bära mig i bön.

Publicerad i Spira
Nr 5 2016
På webben
27/10 2016