Under flera år har Katarina Sundbaum besökt de som sitter häktade, misstänkta för brott.
- Jag nonchalerar inte det de kan ha gjort, men för mig handlar det om att möta människan.
Text Eva Gustafsson | 15 december 2016
Kategorier: Eldsjälen
De flesta har kanske aldrig varit i närheten av häktet, men
Katarina Sundbaum kan berätta om både miljön och människorna
där.
- Det finns de som menar att jag slösar bort min tid på att göra
besök i häktet. Själv tänker jag att om mina söner satt där skulle
jag vilja att någon kom till dem.
Katarina tycker att vi ofta är snabba på att döma andra utan att
veta särskilt mycket. Det finns omständigheter som gör att vi blir
de vi blir och alla har inte samma utgångspunkt i livet. Hon
påpekar att hon aldrig vet vad den häktade ska ha gjort.
- Jag tror inte att någon av alla dem jag hälsat på har sagt
något om det, även om jag naturligtvis lyssnar om de vill berätta,
säger hon. Vi pratar om familjen, bilar, jobb och om livet. Det kan
bli både skratt och tårar.
Katarina känner sig ofta trött av att ha gett av sig själv och
sorgesam när hon tänker på den andres situation. Hon säger
samtidigt att hon är en positiv och ganska glad person.
- Jag tror att om du mår bra har du lättare att ge till andra,
säger hon. Livet är dessutom för skört för att gå runt och älta
saker i onödan!
Senast uppdaterad: 15 december 2016
Umeå Frivilliga Samhällsarbetare
En ideell förening med uppdrag som lekmannaövervakare, häktes-
och anstaltsbesökare, stödpersoner inom psykiatrin.

Publicerad i Spira
Nr 6 2016
På webben
15/12 2016