Yoga betyder att sammanbinda. För Anne Ormrot är den ett sätt att förena kropp, själ och ande. I dag leder hon yogagrupper i kyrkan.
Text Helena Andersson Holmqvist | 26 maj 2016
Kategorier: Spira möter
Kvällssolen tittar försiktigt in genom fönstren i Röbäcks kyrka.
Anne Ormrot, helt klädd i vitt enligt kundaliniyogans tradition,
leder ett yogapass med åtta deltagare. Hon uppmanar oss att sluta
ögonen och försöka fokusera blicken på en punkt i pannan, som
kallas tredje ögat.
- Det aktiverar pannloben, på samma sätt som när vi ber
tackböner, berättar hon.
Efter omväxlande övningar och vila avslutas passet med att vi
sjunger en irländsk välsignelse innan mattorna rullas ihop.
Över en kopp te berättar Anne att hon längtat efter att träna
yoga ända sedan hon var liten, men inte vågade prova förrän 2003.
Då följde hon sin systerdotter till ett pass i kundaliniyoga.
- Efter de första kvällarna var jag såld! Jag började må så bra
psykiskt, och läraren översatte yogan till naturvetenskap, vilket
tilltalade mig.
Sedan tio år tillbaka tränar hon yoga varje dag, och sedan några
år är hon utbildad yogainstruktör.
- Medan jag fortfarande gick utbildningen fick jag en fråga av
en diakon om att starta en yogagrupp i kyrkan.
För tre år sedan började så den första gruppen, i
Ålidhemskyrkan. Att föra in den fysiska aspekten i kyrkan ser Anne
som en viktig uppgift. Förutom heliga danser tycker hon att den
sidan av människan saknas.
- Yogan förenar huvud och kropp. Jesus visar att det är viktigt
att ta hand om kroppen när han plockar ax på sabbaten.
Att Anne Ormrot skulle känna sig hemma i kyrkan var ingen
självklarhet, framför allt inte för henne själv. Hon beskriver sin
uppväxt i Gällivare som ateistisk, och även om hennes mamma, som
har samiskt påbrå, hade med sig tankar om en andlig värld, delade
hon inte med sig av dem. Anne och hennes syskon gick ändå i
söndagsskolan, och Anne fascinerades av berättelserna om Jesus. Hon
ville ändå inte konfirmeras och som 18-åring valde hon att gå ur
kyrkan. Sedan tog det många år innan hon sökte sig tillbaka. Då var
det 90-tal, och Anne hade en jobbig tillvaro som ensamstående
mamma.
- På socialen frågade de vad jag hade för hjälpbehov. Jag
svarade att jag behövde en sista instans, någon att luta mig mot
och människor gick inte att förlita sig på. Ska du inte prova
kyrkan, frågade de då.
Sagt och gjort. Anne ringde Ålidhems-
kyrkan och under ett år träffade hon en gång i veckan en präst och
pratade om sina funderingar. Hon började också studera teologi, och
pratade mycket om tro med sina vänner.
- Jag tyckte egentligen att det var rätt fånigt, men mitt
naturvetenskapliga sinne sa till mig att jag måste utforska även
det.
Så fick Anne en uppenbarelse. En natt, när hon ligger vaken med
funderingar och ångest, känner hon hur någon sätter sig på hennes
sängkant och lägger sin hand på henne. Hon vågar inte öppna ögonen,
men har en stark känsla av att det är Jesus som sitter där.
- Gud är så klok som hittar rätt väg in. För mig var det
söndagsskole-Jesus. Jag blev lugn och kunde somna, berättar Anne,
märkbart berörd av minnet.
Nästa händelse inträffar när hon börjat besöka gudstjänster i
Ålidhemskyrkan. När det för första gången blir nattvard försöker
hon hålla en distans, samtidigt som hon desperat gärna vill gå
fram, men inte vet om hon vågar. Hon ber Gud om handfast hjälp och
då lutar sig kvinnan bredvid henne fram, tar tag i hennes arm och
säger "Gå fram. Han tar emot alla." Några månader senare går Anne
med i Svenska kyrkan igen, och hennes två barn döps.
- Nu firar jag 20 år i kyrkan! Min tro har fått växa på samma
sätt som en människa. Först var det söndagsskole-Jesus som gällde
och för några år sedan var jag en kritisk tonåring. Nu känner jag
mer att jag fått ihop alla delar. Det är härligt att vara vuxen!
säger Anne med ett skratt.
När Anne själv var i tjugoårsåldern visste hon inte riktigt vad
hon skulle syssla med. Hon drogs till konst, men hennes
gymnasielärare tyckte hon skulle satsa på naturvetenskap. Efter
turer till Umeå, Göteborg och Luleå hamnade hon till slut på
konsthögskolan i Umeå.
- För mig är konst kommunikation. Det inre i mig vill berätta
något för det yttre, som vill berätta något för dig. Det är ett
ständigt flöde, som inte kan stoppas upp. Men vilka former
kommunikationen tar sig är olika, säger Anne och visar mig sin
egenhändigt inbundna skrivbok som ständigt följer med henne.
Innanför pärmarna i grön filt ryms bilder och skrivet material. Hon
arbetar också kontinuerligt med några stora oljemålningar hemma och
i ateljén på Haga, som hon delar med andra konstnärer.
Anne minns en period när hon ville göra bilder så stora att hon
skulle kunna gå in i dem. Hon ville innanför ytan, hitta det som är
sant och började skära hål i bilderna. Till slut fastnade hon för
att bygga skåp, som rymmer både yta och innehåll.
- Det handlade om att vara sann utan att säga allt. Att stänga
till om vissa delar och lära sig gränser. Det var en viktig process
för mig.
Anne har också läst till friskvårdsledare, behandlingsassistent
och meditationsledare. Hon ser det själv i efterhand som att hon
fördjupat sig i kropp, själ och ande var för sig, tills hon
förenade de tre aspekterna i sin yogalärarutbildning.
- Alla bitarna har knutits ihop till en helhet. Jag kan använda
yogans språk, det kristna språket och vetenskapens språk. Allt
handlar om samma sak!
På grund av en nackskada i ungdomen, som blossat upp på senare
år, är Anne i dag sjukpensionär på halvtid. Övrig tid ägnar hon
bland annat åt att leda yogagrupper i Ålidhemskyrkan, Röbäcks kyrka
och verksamheten Lugna vatten i Backens kyrka. Hon leder också yoga
i en kvarterslokal.
- Från början tyckte jag inte om att leda andra. Det var
obehagligt att de gjorde som jag sa. Men nu har jag förstått att
det handlar om att jag delar med mig. Det kommer inte från mig,
utan genom mig, från Gud, säger Anne, som ser sig själv fortsätta
med detta i många år.
- Nu är jag 56 år och ska leva i minst 56 år till. Det känns
kul, och jag vill gärna ägna mig åt att dela med mig till den som
vill!
Senast uppdaterad: 9 november 2017

- I kyrkan saknas den fysiska aspekten, vi faller inte ens på knä längre. Yogan skapar en helhet, tycker Anne Ormrot, som leder yogapasset i Röbäcks kapell.
Bild: David Dahlberg

Bild: David Dahlberg
Anne Jord Ormrot
Ålder: 56 år
Bor: Ålidhem
Arbetar: Yogainstruktör i Ålidhemskyrkan och Röbäcks kyrka
Familj: Man Anders och barnen Isa och Tistou
Senast jag...
…fick en kram
I dag nere på strandpromenaden av en vän från Gällivare.
… gapskrattade
I kväll när fotografen tyckte att jag kunde ställa mig på en
snödriva med mina bara fötter. Jag skrattar mycket och älskar dålig
humor.
…började om
Det gör jag varje dag, varje sekund. Varje inandning är en ny
början.
…lånade en bok på bibblan
I går när jag lånade om tio böcker jag inte hunnit läsa. Jag
läser jättemycket, en bok om dagen. Just nu läser jag om Pehr
Stenberg, som var präst på Backen på 1700-talet.
…drömde
Varenda natt drömmer jag mycket och spännande saker. Just nu går
jag i drömmarna omkring i Pehr Stenbergs miljöer.

Publicerad i Spira
Nr 3 2016
På webben
26/5 2016