Text Helena Andersson Holmqvist | 26 maj 2016

Kategorier: Spira möter 

Kvällssolen tittar försiktigt in genom fönstren i Röbäcks kyrka. Anne Ormrot, helt klädd i vitt enligt kundaliniyogans tradition, leder ett yogapass med åtta deltagare. Hon uppmanar oss att sluta ögonen och försöka fokusera blicken på en punkt i pannan, som kallas tredje ögat.

- Det aktiverar pannloben, på samma sätt som när vi ber tackböner, berättar hon.

Efter omväxlande övningar och vila avslutas passet med att vi sjunger en irländsk välsignelse innan mattorna rullas ihop.

Över en kopp te berättar Anne att hon längtat efter att träna yoga ända sedan hon var liten, men inte vågade prova förrän 2003. Då följde hon sin systerdotter till ett pass i kundaliniyoga.

- Efter de första kvällarna var jag såld! Jag började må så bra psykiskt, och läraren översatte yogan till naturvetenskap, vilket tilltalade mig.

Sedan tio år tillbaka tränar hon yoga varje dag, och sedan några år är hon utbildad yogainstruktör.

- Medan jag fortfarande gick utbildningen fick jag en fråga av en diakon om att starta en yogagrupp i kyrkan.

För tre år sedan började så den första gruppen, i Ålidhemskyrkan. Att föra in den fysiska aspekten i kyrkan ser Anne som en viktig uppgift. Förutom heliga danser tycker hon att den sidan av människan saknas.

- Yogan förenar huvud och kropp. Jesus visar att det är viktigt att ta hand om kroppen när han plockar ax på sabbaten.

Att Anne Ormrot skulle känna sig hemma i kyrkan var ingen självklarhet, framför allt inte för henne själv. Hon beskriver sin uppväxt i Gällivare som ateistisk, och även om hennes mamma, som har samiskt påbrå, hade med sig tankar om en andlig värld, delade hon inte med sig av dem. Anne och hennes syskon gick ändå i söndagsskolan, och Anne fascinerades av berättelserna om Jesus. Hon ville ändå inte konfirmeras och som 18-åring valde hon att gå ur kyrkan. Sedan tog det många år innan hon sökte sig tillbaka. Då var det 90-tal, och Anne hade en jobbig tillvaro som ensamstående mamma.

- På socialen frågade de vad jag hade för hjälpbehov. Jag svarade att jag behövde en sista instans, någon att luta mig mot och människor gick inte att förlita sig på. Ska du inte prova kyrkan, frågade de då.

Sagt och gjort. Anne ringde Ålidhems-
kyrkan och under ett år träffade hon en gång i veckan en präst och pratade om sina funderingar. Hon började också studera teologi, och pratade mycket om tro med sina vänner.

- Jag tyckte egentligen att det var rätt fånigt, men mitt naturvetenskapliga sinne sa till mig att jag måste utforska även det.

Så fick Anne en uppenbarelse. En natt, när hon ligger vaken med funderingar och ångest, känner hon hur någon sätter sig på hennes sängkant och lägger sin hand på henne. Hon vågar inte öppna ögonen, men har en stark känsla av att det är Jesus som sitter där.

- Gud är så klok som hittar rätt väg in. För mig var det söndagsskole-Jesus. Jag blev lugn och kunde somna, berättar Anne, märkbart berörd av minnet.

Nästa händelse inträffar när hon börjat besöka gudstjänster i Ålidhemskyrkan. När det för första gången blir nattvard försöker hon hålla en distans, samtidigt som hon desperat gärna vill gå fram, men inte vet om hon vågar. Hon ber Gud om handfast hjälp och då lutar sig kvinnan bredvid henne fram, tar tag i hennes arm och säger "Gå fram. Han tar emot alla." Några månader senare går Anne med i Svenska kyrkan igen, och hennes två barn döps.

- Nu firar jag 20 år i kyrkan! Min tro har fått växa på samma sätt som en människa. Först var det söndagsskole-Jesus som gällde och för några år sedan var jag en kritisk tonåring. Nu känner jag mer att jag fått ihop alla delar. Det är härligt att vara vuxen! säger Anne med ett skratt.

När Anne själv var i tjugoårsåldern visste hon inte riktigt vad hon skulle syssla med. Hon drogs till konst, men hennes gymnasielärare tyckte hon skulle satsa på naturvetenskap. Efter turer till Umeå, Göteborg och Luleå hamnade hon till slut på konsthögskolan i Umeå.

- För mig är konst kommunikation. Det inre i mig vill berätta något för det yttre, som vill berätta något för dig. Det är ett ständigt flöde, som inte kan stoppas upp. Men vilka former kommunikationen tar sig är olika, säger Anne och visar mig sin egenhändigt inbundna skrivbok som ständigt följer med henne. Innanför pärmarna i grön filt ryms bilder och skrivet material. Hon arbetar också kontinuerligt med några stora oljemålningar hemma och i ateljén på Haga, som hon delar med andra konstnärer.

Anne minns en period när hon ville göra bilder så stora att hon skulle kunna gå in i dem. Hon ville innanför ytan, hitta det som är sant och började skära hål i bilderna. Till slut fastnade hon för att bygga skåp, som rymmer både yta och innehåll.

- Det handlade om att vara sann utan att säga allt. Att stänga till om vissa delar och lära sig gränser. Det var en viktig process för mig.

Anne har också läst till friskvårdsledare, behandlingsassistent och meditationsledare. Hon ser det själv i efterhand som att hon fördjupat sig i kropp, själ och ande var för sig, tills hon förenade de tre aspekterna i sin yogalärarutbildning.

- Alla bitarna har knutits ihop till en helhet. Jag kan använda yogans språk, det kristna språket och vetenskapens språk. Allt handlar om samma sak!

På grund av en nackskada i ungdomen, som blossat upp på senare år, är Anne i dag sjukpensionär på halvtid. Övrig tid ägnar hon bland annat åt att leda yogagrupper i Ålidhemskyrkan, Röbäcks kyrka och verksamheten Lugna vatten i Backens kyrka. Hon leder också yoga i en kvarterslokal.

- Från början tyckte jag inte om att leda andra. Det var obehagligt att de gjorde som jag sa. Men nu har jag förstått att det handlar om att jag delar med mig. Det kommer inte från mig, utan genom mig, från Gud, säger Anne, som ser sig själv fortsätta med detta i många år.

- Nu är jag 56 år och ska leva i minst 56 år till. Det känns kul, och jag vill gärna ägna mig åt att dela med mig till den som vill!

Senast uppdaterad: 9 november 2017