Text Helena Andersson Holmqvist | 14 december 2017

Kategorier: Spira möter 

Det var längtan efter tystnad och miljöombyte som fick Johanna Wikberg att söka sig till Umeå. Hon lämnade Göteborg, där hon studerar teologi, för en termins studier här.

Göteborg är för stort, det är för mycket folk och buller och för lite snö. Jag uppskattar lugnet här och att det är nära till skog och landsbygd, konstaterar Johanna.

Till Göteborg flyttade Johanna från hemstaden Sundsvall för att gå en konstskola, men efter ett tag började hon i stället läsa genusvetenskap på universitetet. Det var där hon upptäckte queerteologin, teologi som inte är heteronormativ.

- Jag läste en bok av Justin Tanis, och han blev min stora idol. Efter det insåg jag att jag måste läsa teologi. Men präst skulle jag inte bli, det var jag säker på.

Johanna hade en bestämd bild av präster, som hon inte tyckte att hon passade in i. Men så småningom ändrades hennes inställning. Flera personer frågade uppmuntrande om hon inte funderat på att bli präst. Hon mötte andra präster som inte heller passade in i mallen. Och sist men inte minst insåg Johanna att i Ekho, en ekumenisk grupp för kristna hbtq-personer, mötte hon människor i kris och pratade om sin tro, precis det hon inte trodde att hon klarade av. Och det var något hon ville fortsätta göra.

- Jag såg ingen brinnande buske, men kände en lutning som inte kom från mig själv, och jag valde att följa den lutningen, säger Johanna.

Även när hon bortser från den andliga aspekten tycker hon att prästyrket verkar spännande.

- Det är så varierat! Tidigare såg jag mig själv i en innerstadsförsamling, jobbande i projekt och nätverk, springande från möte till möte med en kaffekopp i handen, säger hon med ett skratt.

- Men sedan jag kommit till Umeå och gjort utflykter till ställen som Ammarnäs och Granö har jag funderat mer på en landsbygdsförsamling. Som präst har jag ju möjlighet att jobba nästan överallt!

Sedan i våras är Johanna ordförande i Ekho, en förening som spelat stor roll i hennes liv, redan innan hon blev engagerad i den. När hon gick gymnasiet hittade hon Ekho på nätet, och bara att veta att det fanns en förening för kristna hbtq-personer betydde mycket. Efter några år i Göteborg åkte hon på ett läger som Ekho anordnade. Polarkakorna med ost och paprika, andakterna och de sena kvällarna med prat kändes igen från tidigare läger, men någonting var nytt.

- För första gången kunde jag ha båda mina fötter på samma plats. Jag kunde vara både kristen och hbtq. Annars var jag ofta queer i ett kristet sammanhang eller kristen i ett hbtq-sammanhang. Nu var jag med människor med liknande erfarenheter som jag, som förstod det jag pratade om.

Som engagerad i Ekho har Johanna bland annat varit inblandad i projektet "Församling för alla", som genom enkäter kollade hur situationen är för hbtq-personer i församlingar i Västra Götaland. Hon föreläser om hbtq, queerteori och trans- och queerteologi, både genom Ekho och som privatperson. Den vanligaste mottagaren beskriver hon som en församling som kommit fram till att de vill att alla ska vara välkomna, men inte vet hur de ska göra.

- Jag tycker det är jättefint att de vill öka sin kompetens! De förstår att det krävs mer än att bara säga "alla är välkomna". Det räcker inte för en ickebinär person i ungdomsgruppen. De måste göra något mer, betonar Johanna.

Nu är hon aktuell som Ekho-representant i boken "Välkomna varandra" som kom ut på Libris förlag i november. Det är en antologi med texter ur ett frikyrkligt perspektiv som bejakar samkönade relationer. Johanna har själv en bakgrund i EFS, som hon beskriver som en frikyrkligt präglad kultur.

- Boken är något av det första i sitt slag. Det finns frikyrkoförsamlingar som vill vara inkluderande och det måste finnas något skrivet om hur de kan tänka. Boken är både människonära och bibelnära ur ett frikyrkligt perspektiv.

Snart är terminen i Umeå slut för Johanna, men först blir det paus för julfirande, antingen med sambon Ellens familj i Umeå eller med Johannas egen familj i Sundsvall. Någon gång vill hon fira jul på egen hand igen, som hon gjorde för några år sedan. Då åt hon jullunch med en vän, gick i kyrkan och tillbringade resten av julafton i soffan med en hund, en katt och en påse chips.

- Det var jättefint och det gör jag gärna fler gånger! Jag tycker om att ta ett steg tillbaka och bejaka min längtan efter tystnad och att saker är på riktigt. Firandet med all plast och allt kött ger mig bara klimatångest.

När hon själv blir präst och ska förbereda en midnattsmässa eller julotta lägger hon gärna ett queerperspektiv på julevangeliet. Det handlar inte bara om att se att Jesus familj är en typ av queerfamilj med två pappor och en mamma, utan om ett maktkritiskt perspektiv och att utgå från de som är marginaliserade.

- I julevangeliet finns mycket utsatthet att identifiera sig med. Det handlar om att Guds son inte får plats bland andra, utan föds i ett stall. På grund av att han är annorlunda tvingas han sedan på flykt, precis som många andra människor i världen i dag.

Senast uppdaterad: 13 december 2017