Christian Malmsten var en framgångsrik säljare när han en dag drabbades av ett sammanbrott.
Vägen tillbaka gick via samtalsterapi. Nu har han skrivit en bok om att möta obearbetade trauman.
Text Helena Andersson Holmqvist | 3 april 2017
Kategorier: Spira möter
Christian Malmsten möter mig på ett kafé efter en dag av
säljutbildning i Umeå. Trots att han hör hemma i Stockholm ser han
Umeå som en andra hemstad. Han har åkt fram och tillbaka mellan
städerna i 20 år, först som säljare och sedan som utbildare.
Tidigare levde han helt upp till den kanske lite fördomsfulla
bilden av en högpresterande och fartblind säljare, berättar han,
men efter sitt sammanbrott har han ett annat fokus.
- Att sälja handlar för mig om kommunikation, att ta mig tid att
verkligen förstå vad kunden behöver. Den hållningen har jag också
när jag utbildar.
Över en kopp kaffe berättar han om när han 27 år gammal brakade
ihop på ett jobbmöte. Totalt. Han hamnade på golvet med ångesten
sköljande i vågor genom kroppen. "Nu dör jag" tänkte han. Ett
besök på sjukhus visade inga kroppsliga fel och han insåg att
problemet satt någon annanstans.
- Jag kontaktade en psykolog via företagshälsovården och det som
kom upp först i samtalen var min värnplikt.
Under lumpen hade Christian tjänstgjort som ytbärgare inom
flygvapnet. Han hade varit med om flera räddningsuppdrag med dödlig
utgång, men inte fått hjälp att ta hand om sina känslor efter de
traumatiska händelserna. Efter några år hos företagspsykologen
kände han sig klar med bearbetningen, avslutade behandlingen och
återgick till sitt tidigare prestationsbeteende. När han fick barn
väcktes nya tankar och han påbörjade och avslutade en ny
behandling. Men till slut, efter ett havererat företagssamarbete
och ett nytt sammanbrott, började det hända saker på riktigt.
- Jag bytte terapeut och det blev början på en helt annan resa.
Den stora skillnaden var tillit. Ska du återvända till tuffa minnen
vill du göra det med någon du känner kan hålla för det. Annars
öppnar du inte upp.
Otrygghet skapade sår
I terapin återvände Christian till sin barndom, till minnen av
när han visade rädsla och andra svåra känslor för sin mamma, och
hon mötte dem med en ännu större rädsla. Det lärde honom att dölja
vad han kände.
- Jag fick inte den tryggheten ett barn behöver och det skapade
sår. Jag blev mammas trygga punkt i stället för tvärtom.
För att hålla den inre smärtan i schack utarbetade Christian
strategier i livet, som att prestera för att få uppskattning.
Samtalen med den första terapeuten var inriktade på att förstå
sådana samband intellektuellt, och Christian beskriver att det gav
honom lindring för stunden. Men för att uppnå läkning av såren
behövde han något mer.
- För mig handlade det om en kombination av att förstå och bli
förstådd. Jag behövde återvända till min rädsla och uppleva den
tillsammans med någon som inte var rädd, tillsammans med min
terapeut. Det gav läkning.
Fritiden allt viktigare
Efter flera års samtalsterapi har mycket förändrats i Christians
liv. I dag kan han inte ens minnas hur det var att inte känna
tillit till andra människor, det som tidigare var hans
normaltillstånd.
- Framför allt har jag genom terapin fått tillgång till hela
mitt känsloregister. Det är väldigt berikande. Att jag känner
mycket sorg gör att jag kan känna mycket glädje!
Han skrattar lite och säger att det kanske låter som en floskel,
men numera kan han stå och se på Umeälven en timme och bara njuta.
Det behövs inte mycket för att livet ska kännas gott.
- Jag kan känna en enorm tacksamhet och förundran inför livet
och hur vackert det är, som årstidsväxlingarna. Tidigare tänkte jag
inte alls i de banorna, utan det var pengar och prylar som var
viktiga för mig.
Han värdesätter sin fritid på ett helt annat sätt än tidigare.
Den starka kopplingen mellan prestation och egenvärde är bruten,
och han värderar vila lika högt som prestation. När det finns en
balans mellan de båda mår han som bäst. Men att lämna den
fokuserade affärsmannen bakom sig har haft ett pris.
- Vänner jag knöt till mig tidigare kan bli oerhört provocerade
om de ringer och frågar vad jag gör och jag svarar att jag inte gör
någonting. Vissa relationer byggde mycket på prestation och den
samsynen finns inte kvar, säger Christian som kan känna en sorg
över det, samtidigt som relationerna han har kvar har
fördjupats.
- Jag blir glad när jag får prata med andra om behov,
tillkortakommanden, längtan, rädslor. Vi pratar för lite om det och
för mycket om prestation. Sårbarheten är en naturlig del av att
vara människa, och det är vackert att se människor vara sig
själva.
För att sortera det han varit med om i terapin började Christian
skriva ner sina erfarenheter, och det resulterade i boken Pojken
som slutade bära som kom ut i höstas.
- Jag har känt mig otroligt ensam i det jag varit med om och har
tvivlat mycket. Jag hade själv behövt läsa en sådan bok och har
gett ut den för att jag hoppas den kan hjälpa någon annan.
Senast uppdaterad: 12 december 2017
Senast jag ...
… fick en kram
- I går kväll när min fru släppte av mig på flyget
...grät
- I lördags när en god vän till mig berättade om något oerhört
sårbart. Jag gråter väldigt lätt.
...besökte en kyrka
- Jag rusar in i alla öppna kyrkor jag går förbi. Jag är oerhört
fascinerad av kyrkorummet och gillar akustiken och utseendet.
Oftast blir jag sittande en stund.
.… började om
- För inte så länge sedan återvände jag till en tonårsidol inom
musiken, Jean-Michel Jarre, och njuter hejdlöst av det.
... inte läste ut boken
- Leif GW Perssons självbiografi har jag fastnat i. Den är
intressant men det är plågsamt att läsa om hans relation till sin
mamma.
Tre milstolpar i livet

Naturupplevelser med pappa
Min pappa tog med mig till
blåsippehavet i Säveåns dalgång utanför Göteborg. I den naturen har
vi umgåtts mycket. Om man har svarta minnen från uppväxten blir de
ljusa otroligt viktiga. Pappas förundran över naturen har nu blivit
min.

1990 - Köpte min första bil.
När jag var 19 år köpte
jag en Ford Anglia 1962, som jag ännu har kvar. Den symboliserar
mycket för mig. Att bli med egen bil gav mig en enorm frihetskänsla
som jag var i behov av i den åldern.

1996 - Mötte min blivande fru
Min fru och mina två barn har jag en
så viktig relation till att jag inte kan sätta ord på den. Min fru
och jag firar inte bröllopsdagen, utan dagen när vi träffades. Det
var en otroligt fin kväll.

Publicerad i Spira
Nr 2 2017
På webben
3/4 2017