Text Helena Andersson Holmqvist | 3 april 2017

Kategorier: Spira möter 

Christian Malmsten möter mig på ett kafé efter en dag av säljutbildning i Umeå. Trots att han hör hemma i Stockholm ser han Umeå som en andra hemstad. Han har åkt fram och tillbaka mellan städerna i 20 år, först som säljare och sedan som utbildare.

Tidigare levde han helt upp till den kanske lite fördomsfulla bilden av en högpresterande och fartblind säljare, berättar han, men efter sitt sammanbrott har han ett annat fokus.

- Att sälja handlar för mig om kommunikation, att ta mig tid att verkligen förstå vad kunden behöver. Den hållningen har jag också när jag utbildar.

Över en kopp kaffe berättar han om när han 27 år gammal brakade ihop på ett jobbmöte. Totalt. Han hamnade på golvet med ångesten sköljande i vågor genom kroppen.  "Nu dör jag" tänkte han. Ett besök på sjukhus visade inga kroppsliga fel och han insåg att problemet satt någon annanstans.

- Jag kontaktade en psykolog via företagshälsovården och det som kom upp först i samtalen var min värnplikt.

Under lumpen hade Christian tjänstgjort som ytbärgare inom flygvapnet. Han hade varit med om flera räddningsuppdrag med dödlig utgång, men inte fått hjälp att ta hand om sina känslor efter de traumatiska händelserna. Efter några år hos företagspsykologen kände han sig klar med bearbetningen, avslutade behandlingen och återgick till sitt tidigare prestationsbeteende. När han fick barn väcktes nya tankar och han påbörjade och avslutade en ny behandling. Men till slut, efter ett havererat företagssamarbete och ett nytt sammanbrott, började det hända saker på riktigt.

- Jag bytte terapeut och det blev början på en helt annan resa. Den stora skillnaden var tillit. Ska du återvända till tuffa minnen vill du göra det med någon du känner kan hålla för det. Annars öppnar du inte upp.

 

Otrygghet skapade sår

I terapin återvände Christian till sin barndom, till minnen av när han visade rädsla och andra svåra känslor för sin mamma, och hon mötte dem med en ännu större rädsla. Det lärde honom att dölja vad han kände.

- Jag fick inte den tryggheten ett barn behöver och det skapade sår. Jag blev mammas trygga punkt i stället för tvärtom.

För att hålla den inre smärtan i schack utarbetade Christian strategier i livet, som att prestera för att få uppskattning. Samtalen med den första terapeuten var inriktade på att förstå sådana samband intellektuellt, och Christian beskriver att det gav honom lindring för stunden. Men för att uppnå läkning av såren behövde han något mer.

- För mig handlade det om en kombination av att förstå och bli förstådd. Jag behövde återvända till min rädsla och uppleva den tillsammans med någon som inte var rädd, tillsammans med min terapeut. Det gav läkning.

 

Fritiden allt viktigare

Efter flera års samtalsterapi har mycket förändrats i Christians liv. I dag kan han inte ens minnas hur det var att inte känna tillit till andra människor, det som tidigare var hans normaltillstånd.

- Framför allt har jag genom terapin fått tillgång till hela mitt känsloregister. Det är väldigt berikande. Att jag känner mycket sorg gör att jag kan känna mycket glädje!

Han skrattar lite och säger att det kanske låter som en floskel, men numera kan han stå och se på Umeälven en timme och bara njuta. Det behövs inte mycket för att livet ska kännas gott.

- Jag kan känna en enorm tacksamhet och förundran inför livet och hur vackert det är, som årstidsväxlingarna. Tidigare tänkte jag inte alls i de banorna, utan det var pengar och prylar som var viktiga för mig.

Han värdesätter sin fritid på ett helt annat sätt än tidigare. Den starka kopplingen mellan prestation och egenvärde är bruten, och han värderar vila lika högt som prestation. När det finns en balans mellan de båda mår han som bäst. Men att lämna den fokuserade affärsmannen bakom sig har haft ett pris.

- Vänner jag knöt till mig tidigare kan bli oerhört provocerade om de ringer och frågar vad jag gör och jag svarar att jag inte gör någonting. Vissa relationer byggde mycket på prestation och den samsynen finns inte kvar, säger Christian som kan känna en sorg över det, samtidigt som relationerna han har kvar har fördjupats.

- Jag blir glad när jag får prata med andra om behov, tillkortakommanden, längtan, rädslor. Vi pratar för lite om det och för mycket om prestation. Sårbarheten är en naturlig del av att vara människa, och det är vackert att se människor vara sig själva.

För att sortera det han varit med om i terapin började Christian skriva ner sina erfarenheter, och det resulterade i boken Pojken som slutade bära som kom ut i höstas.

- Jag har känt mig otroligt ensam i det jag varit med om och har tvivlat mycket. Jag hade själv behövt läsa en sådan bok och har gett ut den för att jag hoppas den kan hjälpa någon annan.

Senast uppdaterad: 12 december 2017