Spira

Birgitta Lundmark i den nyrenoverade prästgården där hon bodde som barn. Bild: Lina Eriksson

Mor och missionärer - förebilder i barndomens prästgård

Från barndomen i Backens prästgård minns hon särskilt missionärernas berättelser från avlägsna länder. I höst åker Birgitta Lundmark för 25:e året i rad till ett barnhem i Rumänien.

Kategorier: Mötet 

I dagarna invigs en nyrenoverad prästgård med tillhörande nybyggnad. Därmed är Svenska kyrkans verksamhet tillbaka på tomten strax ovanför Backens kyrka.

Varken präst eller annan personal kommer att bo vägg i vägg med pastorsexpeditionen. Så växte däremot Birgitta Lundmark upp för 80 år sedan. Då hette hon Lundh i efternamn som sin far kyrkoherden Theodor, som 1935 flyttade in i prästgården med frun Agda.

- Huset var så stort, minns Birgitta, när vi sitter vid köksbordet i hennes nuvarande lägenhet på Teg. Vi bodde i tre fjärdedelar av huset, halva nedervåningen var expedition.

"Vi" var familjen med fem barn, en barnflicka och ett hembiträde som bodde i jungfrukammaren.

- Dit kunde man alltid gå med sina bekymmer. Gun var en pärla!

Livet i prästgården följde kyrko-
årets växlingar. Birgitta minns adventsgranen med 24 stjärnor och fyra ljus, hur hon och syskonen delade ut äpplen på ålderdomshemmen och julgransplundringarna som traktens barn inbjöds till. Hon minns den ständiga strömmen människor till pastorsexpeditionen som kom för att döpa barn på väg hem till byn från BB eller för att tala om att någon dött.

- Det fanns ju inga mejl från sjukhuset som meddelande sådant då, konstaterar Birgitta.

I familjens centrum fanns mor Agda, som utrustad med böckerna Hemmets kokbok, Värdinnans ABC och en anteckningsbok med handskrivna recept i bläck skötte såväl familj som hushåll. Mor var ständigt på språng med vetebröd, kakor och presentkort till missionsförsäljningar. Innan hon gifte sig var hon sjuksköterska.

 

Förmiddagsfika på Bakfickan

Sjuksköterska var även ett tänkbart yrkesval för Birgitta. Hon utbildade sig dock till lärare och kantor och inledde sin diakoniutbildning när yngsta sonen började skolan. 1979 vigdes hon till diakon och arbetade 20 år med kyrkans sociala arbete och själavård. Kanske grundlades längtan att ta hand om andra redan i barndomens prästgård, funderar Birgitta. En återkommande tanke genom livet har i alla fall varit att ingen människa ska behöva känna sig övergiven.

Mitt i vårt samtal ringer hemtelefonen. Birgitta ställer ifrån sig kaffekoppen på den blå duken från Nepal - "jag är lite dukgalen" - och svarar. Det är en av de engagerade i Individuell Människohjälp, IM.

- Hon är helt otrolig, kommenterar Birgitta efter att ha lagt på luren. Hon är 90 år och hjälper invandrare att lära sig svenska.

Själv är Birgitta Lundmark 83 år och också engagerad i andra. Hon arrangerar lotterier, vikarierar i Fairtradebutiken och är ordförande för föreningen Förgätmigej som stöder utsatta äldre och barnfamiljer i Bukarest. Sin dagliga promenad tar hon oftast via IOGT-NTO:s samlingsplats Bakfickan där hon stannar till för förmiddagsfika.

- Inom IM talar man om att se storheten bland de skröpligaste av medmänniskor. På Bakfickan finns en omtanke och omsorg om varandra. Där finns de stora människorna.

Möten och samtal är viktiga för Birgitta. Redan som barn uppskattade hon att höra berättelserna från missionärer som övernattade i prästgården. Missionärerna fick egentligen inte störas, men husets barn kunde inte låta bli att smyga sig in för att se alla spännande saker och bilder från Kina, Indien och länder i Afrika.

- Det går knappast att förstå för dagens barn, men det fanns ju ingen tv då, vi hade bara radio, berättar Birgitta, som väl inte heller kunde tro att hon själv skulle resa till Afrika och Asien för att uppleva utvecklingsarbete på plats.

 

Betagen i Etiopien

Hennes resor började i början av 1990-talet i samband med en praktik på IM:s nyöppnade verksamhet i rumänska Bukarest. Det var precis efter att diktator Ceaușescu avsatts och fruktansvärda bilder av misskötta barn på institutioner spreds över världen.

IM var en av många organisationer på plats. De öppnade ett nytt barnhem där 24 barn från institutioner flyttade in. Vissa av dem är fortfarande i barnhemmets omsorg, fast de är i 30-årsåldern.

Sedan den första resan har Birgitta besökt Bukarest varje år. I höst blir det 25:e resan.

Birgitta har även besökt skolor i Nepal och Etiopien som hon blev helt "betagen i".

- Därför är det så svårt att se bilderna från torkkatastrofen med halvmagra kor och mammor som varken kan ge vatten eller mat till sina barn.

Trots de stora behoven i omvärlden har Birgitta inte mycket till övers för kommentaren "det är så lite man kan göra".

- Det finns inget som är för lite! Allt är lika mycket när man hjälper människor!

Själv får hon ibland hejda sig litegrann. "Så jag får plats också." Då går hon gärna på konsert, sätter sig avskilt i en kyrka eller tänder ett ljus vid en ikon hemma.

Nu när Backens prästgård återinvigs och Umeå landsförsamling får ett nytt hus för verksamhet hoppas Birgitta att ungdomar ska prioriteras och att många engagerar sig ideellt.

- Det är bra att huset används och får stå kvar. Prästgården är väldigt vacker!

Välkommen på invigning av Backens prästgård, lördag den 16 september kl 11.00.

I mor Agdas receptsamling finns äppelkakan som är en av Birgitta Lundmarks favoriter.

Äppelkaka

Ingredienser

  • 1 hg smör
  • 1 hg socker
  • 1 ägg
  • 1 hg vetemjöl
  • 1 tsk bakpulver
  • Klyftade äpplen
  • Vaniljsås eller grädde

Gör så här:

Rör ihop smör och socker.

Tillsätt ägg, vetemjöl och bakpulver.

Bred smeten i smord stekpanna eller bakform.

Stick ner råa äppelklyftor. Grädda i "ganska varm ugn".

Strö över strösocker och låt kakan svalna.

Servera med vaniljsås eller grädde.

Senast uppdaterad: 7 september 2017

Dela

Birgitta minns...

ar1704b_ekblad

Veduppvärming, helgat vatten och trädgårdsarbete minns Birgitta Lundmark från sin uppväxt i Backens prästgård 1935-1952.

Min far var kyrkoherde Theodor Lundh och min mor sjuksköterskan Agda Eriksson. 1935 tillträdde han tjänsten som kyrkoherde i Umeå landsförsamling. Det var stort för mor att komma till en prästgård. Standarden var god med vattenburna element men de skulle värmas upp med ved. Vid sängen hade far sina stora vadmalsskor ifall han skulle behöva gå upp på natten och elda.

En del av husets nedervåning var pastorsexpedition med egen ingång. Tjänsterummet användes även till vigslar och barndop. Ibland smet vi barn in och var med på dopet eller vigseln. Dopvattnet var viktigt för mor. Helgat vatten fick inte kastas i slasken men gick bra att vattna krukväxterna med. Blommorna i andaktsrummet var så vackra!

På trettondedagen var det alltid kyrkkaffe hemma hos oss. Då vändes hela huset upp och ner, bord och stolar skulle upp i salongen. Mor bakade allt själv.

På framsidan av prästgården låg trädgårdslanden som mor tyckte mycket om att arbeta med. Där odlade hon morötter och ärter. Det fanns många bärbuskar och även en vattenkälla. Vi barn fick hjälpa till med att kratta gården och att vattna.

I slänten mot kyrkan intill jordkällaren står en ek som Theodor Lundh planterade på 40-talet. En gång när han besökte landshövdingens residens tog han med sig ett ekollon hem och planterade i en kruka som placerades i glasverandan. Plantan växte, planterades ut och är i dag ett stort träd.

Senast jag ...

… bad

- Det blir ju varje dag. När jag går över Tegsbron, eller varsomhelst.

… besökte en kyrka

- På söndagarna vill jag vara i kyrkan. Det känns konstigt att inte börja arbetsveckan i kyrkan.

… bakade ur mors receptbok

- Varje höst ska det vara den goda äppelkakan. Det finns så många minnen kring den.

… planerade en resa

-Just nu. Jag ska till Rumänien en vecka i oktober.

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!