Text Liza Lundkvist | 3 april 2017

Kategorier: Krönika 

Jag tänker att jag har en egen, inre garderob där jag emellanåt behöver rensa bort sånt som inte längre rymmer den jag är. Så är det med mig och mitt dop. Jag behövde växa ur det för att kunna växa i det.

Vi fick en krånglig start, mitt dop och jag. Jag var elva år och förväntades döpa mig. Jag minns inte att någon förklarade dopet förrän på själva dagen då jag fick med mig en märklig bild: dopet som en begravning. Ja, faktiskt. Man förklarade att vi begraver våra gamla, dåliga liv i dopet. Vi uppstår visserligen till nytt liv, en klen tröst i min skam. Vad har en elvaåring gjort som behöver begravas? Dopet skavde som en trång kofta. Jag hängde in den och stängde dörren. Men livets garderob är en plats för mysterier.

Nya bilder fick vävas genom erfarenheter och berättelser. Som berättelsen från ortodox tradition där barnet efter dopet smörjs med olja och får Guds ord om kärlek. Gud tvekar inte en sekund: "Du är min älskade". Eller den om åttaåringen som begärde att få bära korset i procession innan lillebrors dop. Ett trefaldigt välkomnande, familjens, församlingens och Guds, kräver stil. Eller när prästen med växtens gröna stola mötte flickan med grönt band på dopklänningen. När orden "hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop" uttalades var präst och flicka ett. Bönen var för dem båda.

Mitt dop har vuxit till ett uttryck för en kärleks-
relation där jag kan växa. Och bilden om begravningen och uppståndelsen? Jo, den har fått sin plats med tiden. Det finns en del i livet som behöver dö och det är som det ska. Och så finns det gamla plagg som kan få nytt liv. Vilket mysterium.

Senast uppdaterad: 12 december 2017